EMILIA,

Gårdagen rev upp gamla sår och dom gör ont ut i fingerspetsarna in till idag.. Något som aldrig kommer sluta göra ont är det faktum att du är borta, det faktum att jag inte fått säga hejdå och det faktum att det finns inget jag kan göra. Det kommer nog alltid spöka inom mig. Jag har inte förstått ännu att du är borta, jag tror att den dagen jag kommer upp där igen så finns du kvar på samma ställe som jag lämnade dig när jag åkte sist. Jag vill bara att detta ska sluta göra ont för oss alla, jag vill att du ska finns kvar här bland oss och fixa vår familj igen - för utan dej lever inte vi heller. Du är källan till allt gott ibland oss!

Jag älskar dej.

Vad förväntar du dej av mig? Jag försöker va dig till lags hur du än väljer att ha det, jag försöker va där för dej. Allt känns bara onödigt, när jag väl accepterar dej och detta (?) så vänder du igen. Förstår inte dej längre, jag vet inte vem du är längre, fattar inte hur en människa kan vända så som du gör. Jag har stått ut med detta länge nog och jag börja acceptera att det är dasg att släppa taget, men då vänder igen. Så jag undrar vad bvill du ha av mig? Vad förväntar du dej av mig? Det är försent nu, börjar jag tro. Du är försent ute..

Du va den som öppnade upp mig för kärleken igen. Jag trodde det va försent för mig och nu börjar jag tro på det igen. Jag börjar tro saker jag inte vågar säga högt för mig själv. Kanske va det jag som vände kärleken ryggen? Kanske är det så att jag hade min chans och jag tackade nej till den. För det är såhär jag alltid känner, det är såhär jag alltid gör. Det kan bara inte stämma, jag vet bara att varje dag är en kamp, varje dag är en strävan och längtan efter det livet. Vad som än sagts så vet jag va det va och kanske är det den enda gången jag kännt så. Kanske är det de enda riktiga, kanske är det faktiskt försent för mig.

29?

Underbara dag.. Det kunde vatt iaf!

Jag vet bara inte vart jag ska ta vägen längre, detta står mig upp i halsen och jag vaknar med en spykänsla över livet och dig varje dag. Jag gör allt som står i min makt för att glömma dej och glömma allt bra som har vatt men innerst inne vill jag bara ha dej nära. Jag fattar ingenting längre, för du går inte att nå. Det går inte att få dej att förstå. Jag trodde du va någon helt annan. Jag trodde du va varm, med ett hjärta av guld.. jag trodde inet du va "sån" och jag litade på dej, nu börjar jag undra varför. Den enda gången du behöver mig är när du behöver hjälp att stå och gång efter gång går jag på ditt snack och istället sänker du mig för att resa mig. Jag är sårad och ledsen så nu låt mig va det. Be inte mig om hjälp eller stöd.. Det är bara över, så jävla över..

For all those times you made me week..

Jag trodde du kunde rädda mig, från den rädslan jag hade. Trodde du kunde få mig att tro igen, trodde verkligen du kunde ändra min syn på det. Men allt du gjorde va att ge mig en bekräftelse på det jag redan trodde, du fick mig att tro ännu mindre och du gjorde mig bara säkrare på att detta är något jag aldrig vill göra igen. Jag är färdig nu med dej och med alla andra. Du fick ditt svar på varför nu, detta är därför. Men jag vet inte vad som fick mig tro att du va annorlunda, jag vet inte varför jag litade på dej om och om igen när jag såg dej slita mig i stycken framför mina egna ögon och jag fattar inte varför jag ine lyssnade på alla andra när dom prataed om dej, jag vet inte varför jag ville tro det bästa om dej. Kanske för jag sett den sidan av dej som ingen annan har gjort, men tydligen va den bara falsk. Tydligen va du precis som dom sa. Från början försökte jag kanske bara fylla igen ett tomrum, ett tomrum efter någon som inte finns längre. Men jag börjar inse att det tomrummet kommer alltid finns där efter dej och oavsett vem du är och hur du gör det, kan du inte fylla tomrummet efter den största kärleken i mitt liv. Så hoppet för mig är väl ute nu..

Jag kan inte ta detta längre, jag faller ihop.. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna längre, detta är bara för jobbigt nu. Jag sa till dej att du skulle ta din tid, men du bara la dövörat till. Jag sa det för en anledning, för att jag inte ville bli sårad igen. Men nu sårar du mig. Det är alltid lättast att ge upp, va det någon som sa en gång.. Kanske är det lättare än att kämpa, lättare än att möta alla hinder som finns påvägen. Men det är svårare att släppa taget- jag har en kamp med mig själv varje dag. Om jag ska lyssna på dom som vill mitt bästa, dom som är i ett lite bättre tillstånd att göra ett beslut än vad jag är. Eller ska jag stanna här och kämpa? För jag börjar tvivla på att du är värd det. Jag vill prata med dej, komma åt dej, lösa detta - men det enda du gör är att stänga av. Jag skiter nog i detta nu.. FAN DEJ!

Jag har svårt att släppa det, sju långa år- det är en lång tid utan dej, det är en långtid utan ett avslut. Det är svårt att låta bli dessa skuldkänslorna även om jag vet att det inte är mitt fel. Men allt jag vill är till dej, jag vill säga hejdå, jag vill se så att du har det bra. Men det verkar som det aldrig kommer hända. Vi saknar dej allihopa, det är bara lättare för vissa att visa det. Du, du va min idol när jag va liten allt det du kunde göra, allt som du åstakom fast än du egentligen inte kunde. Du var länken mellan allihopa och nu är allt bara splittrat, det är inte så det ska va utan dej. Jag kände aldrig dej på riktigt, jag kände aldrig den personen du va hela ditt liv och jag är ledsen att jag inte fick tillfället. Men den jag kände, höll min hand när jag va nere, dansade med mig för att få mig glad, lekte med mig när ingen annan ville. Den delen av dej som jag kände, räckte långt och väl för att du skulle sätta spår i mitt hjärta. Dom minnen jag har av dej, även om dom inte är många är ändå dom bästa jag har. Jag vill ha dej tillbaka, jag vill kunna säga hejdå. Jag vill inte känna såhär längre.

Det va vad jag sa iaf, men det känns som allt jag gör nu. Förtillfället känns det lönslöst, det känns som en lönlös väntan - haa där satt den! Även om detta bara är det bästa, ja förtillfället iaf det är mycket som är bäst och jag tänker inte påpeka att du är den bästa även om du kanske är det. Men du är precis det jag trott jag velat ha sålänge. Men om detta inte ska va något som är 100 så varför slösa tid på det? Hm, asså som sagt jag trivs som det är nu men jag vill ha nåt mer för att detta ska va 100. Så om du inte kan ge mig det, varför stannar jag då kvar här med dej?

Joo, för att du är det bästa jag vet!

Det är precis såhär jag vill ha det, precis såhär bra. Men jag är rädd, rädd för du ska göra det igen.
Rädd för att du inte ger allt. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att inte va hon.

Det ser ut som mitt knä ruttnar, jävla blåmärken!

Idag är jag glad glad glad, det mesta börjar bara lösa sig nu och det känns fint som snus.

Men bara för att sjunka till andras låga nivå, så ska även jag börja slänga skit över er för det känns som detta börjar gå till överdrift nu. Jag har tagit en otroligt massa skit av er på sistonde utan att säga ifrån, jag harlåtit er ha era fördommar utan att dömma er men nu är det fan nog. Har ni så jävla lite och göra så ni sitter dagar in och ut för att snacka om mig? Man börjar fan undra. Jag tänker iaf inte ta all denna jävla skit längre. Det ni inte vet ska ni inte snacka om heller och ni ska helst låta bli o prata om mig överhuvudtaget. Ni är inte en del av mitt liv längre och har därför inget med det att göra. Och tom du som jag dock inte tror mkt om, "som känner mig" så förväntade jag mig tom mer från dej än detta. Tyck vafan ni vill, men ge fan i att lägga er i mitt liv!

Vet du hur det känns? Vet du hur det känns att leva utan dej varje dag? Ibland känns det som jag har allt, allt i världen för att klara mig. Jag känner mig så lyckligt lottad med alla vänner jag har, alla som är runt omkring mig är bara underbara och jag är bara glad, för en gångs skull känns det faktiskt helt okej och jag klagar inte. Men det är alltid nåt som saknas, alltid någon som inte ringer, alltid någon som man inte kommer hem till, alltid någon att inte, alltid någon som man inte kan berätta grejer för och göra stolt. Det skär i mitt hjärta mer än vad du anar. Jag kan älta allt, fram och tillbaka jag kan tänka på det finaste som finns i världen,göra vad som helst. Men det är alltid en del av mig, en del av mitt hjärta som saknas. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag försöker verkligen här, jag försöker lämna dej bakom mig, lämna den delen av mig. Men det går inte, jag faller i samman här utan dej. Hur mycket berör det dej? Om du inte kan älska mig för den jag är, om du inte kan sätta mig före andra som du borde göra Är du inte värd det, det vet jag också. Men jag har inte valt dej till att vara en del av mitt liv, du bara är det och jag kan inte radera det. Jag kan inte ta bort en del av mig själv. På något sätt, någon gång har jag kommit över detta - då finns jag inte där igen. Aldrig mer, vill jag känna såhär.

Dom dagarna.. Uschja, dom dagarna dom skär i hjärtat. Blotta tanken på att va tillbaka var jag va då får mig att gråta. Jag trodde nog jag hade blivit sårad, jag trodde nog jag visste vad jag skulle hålla mig borta ifrån. Men det kan jag inte vetat. Jag hoppas jag vet nu, eller jag antar att jag gör samma dumma fel som alltid. Men jag är inte samma jag och jag kommer nog aldrig vara det, även om jag vill. Så dit, där jag va innan, så lågt, så nere, ska jag aldrig va igen.

men är förtillfället påväg mot ett nervöst sammanbrott.

Jag sa till mig själv, att en dagen du svek mig igen skulle det va den sista. Jag tänker inte va sämre än att hålla det heller! Det finns en och endast en anledning till att de banden och den kontakten vi har idag och det råkar va det käraste i mitt liv. Den andra handen, den sanningen och den kontakten - den flög rakt ut i helvetet och brann upp! Nu är du historia,

Jag vet att jag inte behandlat dej rätt och jag vet att jag inte alltid vatt det du förtjänar. Men det går inte en dag utan att jag tänker på det, det går inte en dag utan att jag försöker gott göra det till dej. Så nu börjar jag tro att allt bara handlar om nåt helt annat, jag börjar ge upp. När du är med mig, när vi är tillsammans du är det så rätt, det är underbart och perfekt och jag vill alltid må så bra som jag gör när jag är med dej. Jag antar bara att jag trodde aldrig du skulle såra mig efter allt som du sa till mig. Trodde bara detta kanske va så mkt mer, inte för att jag har en jävlaste aning om vad detta är men trodde åtminstonde det va mer än inget.