EMILIA,

Jag trodde du kunde rädda mig, från den rädslan jag hade. Trodde du kunde få mig att tro igen, trodde verkligen du kunde ändra min syn på det. Men allt du gjorde va att ge mig en bekräftelse på det jag redan trodde, du fick mig att tro ännu mindre och du gjorde mig bara säkrare på att detta är något jag aldrig vill göra igen. Jag är färdig nu med dej och med alla andra. Du fick ditt svar på varför nu, detta är därför. Men jag vet inte vad som fick mig tro att du va annorlunda, jag vet inte varför jag litade på dej om och om igen när jag såg dej slita mig i stycken framför mina egna ögon och jag fattar inte varför jag ine lyssnade på alla andra när dom prataed om dej, jag vet inte varför jag ville tro det bästa om dej. Kanske för jag sett den sidan av dej som ingen annan har gjort, men tydligen va den bara falsk. Tydligen va du precis som dom sa. Från början försökte jag kanske bara fylla igen ett tomrum, ett tomrum efter någon som inte finns längre. Men jag börjar inse att det tomrummet kommer alltid finns där efter dej och oavsett vem du är och hur du gör det, kan du inte fylla tomrummet efter den största kärleken i mitt liv. Så hoppet för mig är väl ute nu..