EMILIA,

Jag borde va lycklig nu, jag vet inte varför det är något som tynger mig hela tiden - när det inte finns något som kan tynga mig längre. Vi har äntligen kommit dit där jag vill va med dej, det är så det känns iaf. Men jag kan inte hjälpa att tänka att det inte är meningen det ska vara vi, för där finns alltid något i vägen. Just nu är det nog bara jag och mina tankar. Men mitt paranoinda jag tror där är så mycket mer till det. Jag är glad när jag är med dej, men jag är rädd för att du ska lämna mig ensam med mig. Inte att du ska lämna mig, utan att du ska lämna mig ensam. Jag låter tankarna gnaga isönder mig och jag vet inte om du det är rätt eller fel längre? Kommer jag alltid känna såhär för dej? Kommer detta alltid va 99 men aldrig 100 vill jag inte ha de längre. Men jag vill ha dej!

Vi sa aldrig mer, vi sa inte utan varnadra. Jag behöver dej på så många nivåer som är möjligt och jag tappar mig själv en bit varje dag utan dej. Det va vi som sa föralltid - till världen sa vi aldrig mer. Jag behöver dej, jag behöver mitt hjärta tillbaka, mitt liv och jag behöver va fri igen. Jag behöver va den orädda, lilla flickan som kasstar sig in i grejer utan att tänka sig för.

Jag sa aldrig mer utan dej, aldrig mer efter allt. Jag behöver ta det tillbaka, jag behöver detta - ge mig det tillbaka!

Om det fanns en chans på hundra att det kunde blivit bra, då hade jag chansat. Det fanns någonting där innan och det fanns där så länge. Men jag har tappat det, jag har tappat ntresset för dej, för dina lekar och för den du är. Det är helt enkelt inte intressant längre. Jag saknar dej och jag tänker inte släppa taget om dej, för mycket mer än så betyder du för mig. Du har gett mig så mycket, kanske mer än vad någon någonsin kommer att förstå. Det känns som jag känner dej på ett helt annat plan, känns som jag faktiskt känner dej. Det är svårt att förstå, jag gör det inte själv. Jag vet bara att om jag kunde hade jag gjort allt i världen för dej, jag hade fått dej att må bra, jag hade fått dej att skratta men jag kan inte. Det finns inte mycket annat heller jag kan göra längre, men jag släpper inte taget- jag bara låter det vila. Jag finns här som jag alltid gjort, men jag bara låter det vila. Jag ser något nytt idag och det är att den jag är ska inte påverkas av andra för att jag ska kunna må bra. Jag mår inte bra, jag mår skit när det är såhär. Jag ser idag något som jag aldrig sett tidigare och det är dags att göra något åt det, det är dags att va ett ego!

Jag har panik till 100 över allt jag har att göra. Har ett antal arbeten och uppgifter att göra och orken finns verkligen inte där någonstanns. Har lämnat en en upg i skolan idag, dock gjord där. Nu har jag precis skrivit färdigt tre uppgifter men har fortf två stycken kvar och en (egentligen två) böcker att läsa ut - TILLS IMORGON! Och allt jag egentligen vill göra är att baka kanelbullar. Dessutom har jag prov både torsdag och fredag och ett arbete att göra klart imorgon. Varför är de så dumma och lägger allt packat i slutet? För jag överlver nog inte länge till.

Kärlek till jordgubbar!

Vad hade kärlek vatt utan jordgubbar? Och vad hade livet vatt utan kärlek? Antaglien en hell lot of enklare. Men Jag gillar jordgubbar, det är smaskens. Energikick med en mening, det är underbart!

Riktigt seg dag idag. Skolan som väntade med prov, gick hyfsat kände jag. Fick tillbaka nationella, en STOR besvikelse! Fick även tillbaka samhälle, gick BETYDLIGT bättre. Sen fick det bli hemmåt, även om inte dagen skulle vatt slut där. Men min svenskalärare skrämde upp mig och sa att jag hade ont i mina äggstockar bara för att jag hade ont i magen. Lina påpekade att jag hade sprungit (hm hm host host) en aning lättklädd i helgen och att det faktiskt kunde va så. Men va säger jag?

Det tåls även att nämna att detta är inte min dag, inte någonstanns.

Du förstör mig. Jag är sönder, detta är sönder.
Du kan inte laga det denna gången!
Inte som det känns nu, inte som det har vatt nu.
Jag är bara sönder, så bara låt mig va det.
Jag är ledsen om jag är den som berättar det för dej,
men du kan inte både äta kakan och behålla den
- so take a pick!

Typ vilken sekund som helst kommer jag gråta ögonen ur mig, men just därför tänker jag låta bli.
Jag hatar denna jävla måndagen för absolut inget går som jag vill och allt är bara allmänt skit. Jag har ungefär 300 grejer att göra till skolan, men har jag gjort dom? nej inte dii-rekt! Dessutom saknar jag dej, innerligt och hederligt. Men jag vill verkligen inte! Jag vill inte höra av mig, för helst vill jag inte ha nåt med dej och göra. Jag vill inte säga förlåt, för jag har inte gjort nåt fel. Hm, jo det har jag väl kanske lite. Men det är smällar man får ta! Jag skämms kanske lite över vad jag sa, men jag fick iaf ett ärligt svar av dej. Det va du som gick, inte jag. Det va bara jag som valde att ta slut på detta. Men fan, det är så mycket jag vill veta och så mkt jag vill fråga. Så om du nu verkligen är den du säger du har blivit, om du är den jag tror och hoppas så hör du av dej. Men jag hoppas inte på det, jag tror inte på det. För varför skulle du? Du gjorde det ganska klart för mig att du skiter i mig, totalt.

Förtillfället består hela jag av bara luft, känner mig som ett stort svart hål.

Jag va lycklig ett tag, det varade ett tag men nu är det över. Nu verkar allt gå i uppförsbackar igen. Det är tungt, det är jobbigt och jag orkar nog inte hela vägen upp. Allting bara faller i sär igen, allt går i kras i flera tusen bitar och jag kan inte göra nåt. Jag står bredvid och ser hela mitt liv bara falla ihop och jag vet inte ens om jag bryr mig. Det gör ont nu, mitt hjärta verker för varje andetag jag tar. Men det kommer göra ont ett tag, sen känner jag inget mer.

Jag va lycklig ett tag..

Jag sitter här som en tom plastburk, tappar man mig faller locket av och den får kanske några bucklor.. Men jag känner inget, jag känner ingenting längre. Det är väl inte så det ska va?

Jag trodde att du fick mig att inse att kärlek va nåt bra igen. Du fick mig att tro att det fanns något gott i människor igen men du bevisade mig så rätt. Du är som resten av dom och du förtjänade vaje ord. Jag önskar bara så att du hade rätt, jag önskar det hade vatt på riktigt och jag kunde få vara hel igen.

Jag va lycklig ett tag..

När det kommer till denna punkten, när det blir svårt att andas, när det blir svårt att ställa sig upp igen, när det är svårt att se skillnaden mellan rätt och fel slutar jag anstränga mig. Slutar jag andas så kanske jag gör det.. För denna känslan jag har försvinner inte, delvis känslan att du går bakom ryggen på mig, känslan av att jag inte kan lita på dej. Dels känslan av att du övergivit mig, känslan att inte vara bra nog, känslan av att jag kommit fel. Jag vet inte om jag klarar mer, något av det. Jag vill be er båda, ni som förtillfället förpestar mitt liv att flyga och fara. Men jag klarar mig inte utan er, eller jag har val klarat mig hela mitt liv men blivit beroende av en annan del av mitt liv. Jag vill inte gör så ont som jag gör nu, som jag gjort hur länge som helst. Varför är det så svårt att visa en liten glimt av förståelse eller kärlek?

Åh jag gillar läget idag,
har precis ätit mig en fin lunch delvis hemma fixade voffler :)
Mums mums!

Vädret är mer än unedrbart och frågan är om man kan må bättre än när solen står på himlen?
Och jag undrar om det är säker och säga att det är sommar nu? Jo, visst är det de!

Energitjuv - jag märkte precis att du rör mig inte längre. Jag har slutat att bry mig :/
Ombytta roller nu kanske? Du är bara slöseri med tid och jag slösar inte tid.

Äntligen, säger jag bara. Äntlingen har jag fått mig ett jobb så att jag kan försörja min otroligt uppbokade sommar. Har letat som en galning och gått i taket pga paniken att va utan jobb i sommar, men nu jäklar har jag hittat ett perfekt jobb - deltid i csk köket. Eller det är en 65% tjänst faktiskt. Inte mycket helger, en aning tidiga mornar kanske men slutar oftast tidigt på dagen som det ser ut nu om dom inte ändrar mitt schema. Lönen är dock inte bestämd än, men hyfsat bra ska den iaf vara och det va kan ju inte bli värre än, nej det kan ju inte bli värre helt enkelt.

Har vatt en kort dag i skolan idag. Kom dit vid åtta, tog bussen hem vid nio. Hade ingen ork och inte lust överhuvudtaget faktiskt. Ensamheten i solen med kaffe och musik kändes en aning mer lockande faktiskt! Och så ska det bli med, när jag har nördat färdigt mig här :)

Jag vill skriva nåt, bara för att får det ur mitt system. För att kunna koncentrera på mig, men det finns inga ord. Jag finner inga ord alls. Meningslöst är det enda som ploppar upp? Så är det verkligen det. Meningslöst?

Har även lite helgproblem, jag kan inte bestämma mig för om det ska bli en lugn helg eller en jävulskt vild helg. Vet inte alls vad jag känner för, har dock en massor av alternativ så det är väl baar till att välja och vraka? Jag vet iaf att på lördag morgon blir det Andys för hela slaten, Wiie!

Jag gillar läget, har spenderat hela dagen ute i solen med massa kaffe och lite äsning. Mysigt som bara tusan! Problemet är att jag egentligen inte har tid med för förtillfället har jag 300 bollar i luften och har inte åstakommit ett piss rent ut sagt. Har förövrigt en nationellt prov imorgon i matte, så man skulle jag behövt öva på talangerna inför det. Fick föresten Mvg på mitt B/P prov, sjukligt stolt är jag :) Har dessutom två engelska böcker jag måste läsa ut praktiskt taget till imorgon och måste skriva om den ena, men han knappt börjat med någon av dom :S

Telenor är förövrigt mina ovänner idag, för fick blanketter idag om att mitt autogiro inte blivit fixat så nu lär väl jag bli back med massa räkningar och det är dessutom bekräftat nu att det inte är dom som har dragit pengar från mitt konto, så förövrigt ligger jag back med mina pengar med. Ingen aning varför dom har dratt pengar från mitt kort! Fy bubblan va sur man blir på sånt.

Ja, sen va det planerat att städa med idag och ut och gå en runda med Ida. Men ja, så jävla bra går livet för mig idag! Usch, solen är mycket mer lockande än all den skit :p

Sen har jag även en energi tjuv ( som frida brukar kalla det).. Förövrigt är du baar en börda och inget annat. Om du hade brytt dej hälften så mycket som jag gör, hade mitt liv vatt tre kilo, nej tar tillbaka det där - TON! lättare. Jag är så trött på att åka med på dina bargodalbana så snart hoppar jag av. Det är inte kul längre, vill inte va med längre. Skärp dej got damned, annars skiter jag i det. Men varför, VARFÖR SKULLE DU BRY DEJ? det rör inte dej, dessvärre. Pust STÅNK & STÖN!

Ska jag va ärlig? Riktigt ärlig.. Jo, för sanningen svider. Detta med! Ja, för ska jag va ärlig så går det inte en kväll utan att jag tänker, och undrar: vad va det egentligen som gick fel? Vad va det jag gjode fel? Jag älskade dej, jag tog hand om dej. Jag gjorde allt för att du skulle må bra, jag gjorde allt för dej. jag fick inget tillbaka för det, allt jag har fått från dej är skit. Men det räckte för mig, kärleken va stark nog. Tryggheten, familjen och livet jag hade då va mer än allt man kan önska sig och det finns bara inte mer. Den jag va då finns inte mer och det gör ont att veta att du förändrade mig, du gjorde mig osäker och dum. Jag vill inte va dum, jag vill älska - jag vill älska livet, jag vill älska människorna i det. Men jag kan inte längre. Jag försöker ge mitt hjärta till någon, ge av vad jag har, ge av hela mig. Men delar av mig finns inte längre, delar av mig har du tagit, vissa av dom delarna har du behållt, vissa av dom delarna har du slängt. Småsaker spelar ingen roll, det som spelar roll är att jag är inte hel. Smärtan förföljer mig och det enda jag undrar, det endajag vill veta är, blir jag hel igen? Jag trodde vid tillfällen att jag hade gått vidare, trodde det hade slutat göra ont. Men vid tillfällen visar det sig att jag hade fel. Så vad gör man? Vad gör man för att sluta göra ont? Vad gör man för att släppa taget vid det som vatt? Hur gör man för att släppa in det nya, hur gör man för att lita på någon igen. Hur ska jag ge av hela mig, utan att va rädd? För jag är rädd, rädd är allt jag är. Jag är rädd för att det inte ska räcka, rädd för att inte va lika bra, rädd för andra ska va som du..