EMILIA,

När det kommer till denna punkten, när det blir svårt att andas, när det blir svårt att ställa sig upp igen, när det är svårt att se skillnaden mellan rätt och fel slutar jag anstränga mig. Slutar jag andas så kanske jag gör det.. För denna känslan jag har försvinner inte, delvis känslan att du går bakom ryggen på mig, känslan av att jag inte kan lita på dej. Dels känslan av att du övergivit mig, känslan att inte vara bra nog, känslan av att jag kommit fel. Jag vet inte om jag klarar mer, något av det. Jag vill be er båda, ni som förtillfället förpestar mitt liv att flyga och fara. Men jag klarar mig inte utan er, eller jag har val klarat mig hela mitt liv men blivit beroende av en annan del av mitt liv. Jag vill inte gör så ont som jag gör nu, som jag gjort hur länge som helst. Varför är det så svårt att visa en liten glimt av förståelse eller kärlek?