EMILIA,

Jag borde va lycklig nu, jag vet inte varför det är något som tynger mig hela tiden - när det inte finns något som kan tynga mig längre. Vi har äntligen kommit dit där jag vill va med dej, det är så det känns iaf. Men jag kan inte hjälpa att tänka att det inte är meningen det ska vara vi, för där finns alltid något i vägen. Just nu är det nog bara jag och mina tankar. Men mitt paranoinda jag tror där är så mycket mer till det. Jag är glad när jag är med dej, men jag är rädd för att du ska lämna mig ensam med mig. Inte att du ska lämna mig, utan att du ska lämna mig ensam. Jag låter tankarna gnaga isönder mig och jag vet inte om du det är rätt eller fel längre? Kommer jag alltid känna såhär för dej? Kommer detta alltid va 99 men aldrig 100 vill jag inte ha de längre. Men jag vill ha dej!

Vi sa aldrig mer, vi sa inte utan varnadra. Jag behöver dej på så många nivåer som är möjligt och jag tappar mig själv en bit varje dag utan dej. Det va vi som sa föralltid - till världen sa vi aldrig mer. Jag behöver dej, jag behöver mitt hjärta tillbaka, mitt liv och jag behöver va fri igen. Jag behöver va den orädda, lilla flickan som kasstar sig in i grejer utan att tänka sig för.

Jag sa aldrig mer utan dej, aldrig mer efter allt. Jag behöver ta det tillbaka, jag behöver detta - ge mig det tillbaka!