EMILIA,

Är att få känna såhär varje dag!

Åter till en sugig jävla dag. Skål typ.. Känner mig halv sjuk och hänging och helst vill jag bara ha lite sömn! Yes thats it!

av att detta kommer bli världens längsta dag. paniken att inte få umgås med min honey när han är hemma, utan istället rutna här i ensamhet. Paniken av att tiden rinner ifrån en liksom. Dagarna går och känner inte direkt att jag fått ut nåt ordentligt av dem. Igår va världens mest onödigaste utgång på plats. Paniken av att Kristianstad faktiskt är så illa som alla säger är just nu den största. Patetiska svin som ägnar sitt liv åt att förstöra, svina och va allmänt dryga. Jag är och kommer föralltid va folkskygg pga detta, kristianstad bevisar mig inte fel. Hatar dessa idioter. Hatar dessa idioter i denna stan. Alla idioter. Jag är inte född för att befinna mig i denna skiten och sitter hellre på en pinne ute i skogen helt ensam med min hund än att visa mig ute på stan eller på ett uteställe i denna staden. Det är pinsamt. Pantade brudar som super sig dyng raka och gör allt för mest uppmärksamhet och macho killar som lever för att förstöra. Det värsta är att jag totalt tappat respekten för att allt som har med kristianstad att göra. Så den dagen någon kommer upp för att slå mig på käften kommer jag skratta personen i ansiktet och tro det är ett skämt, eller den dagen ett gäng med mörkt hår och luvor över ansiktet kommer in för att råna mig kommer jag dansa på deras huvud, saknar fullständigt respekt för allt som har med idioti att göra så att Kristianstad kommer lätt bli min död. Ännu en helg har gått förbi, och jag får ingen ordning på känslorna. Vill bara det ska kännas rätt, kanske vill jag det för mkt. Kanske vill jag bara börja om någon helt annanstans. Med min familj. Med mina pojkar. Vill börja om i ett varmt land, på en strand där vi kan bli bohemer och dricka nypressad juice varje dag. Jag vill inte va kvar här. Har inget kvar här. Inget som jag vill ha. Jag är redo att försvinna från Kristianstad karta. Det är ingen karta jag vill va på...

Im on fire baby. Men bloggen och Frida är dem enda som kan förstå de här invecklade meningarna och konstiga tankarna om allt som pågått. Chocken att titta på en bild. En bild på dig själv för exakt ett år sen på dagen. Som inte liknar dej själv. Som ser ut som en död människa utan hopp, utan själ. Chocken av gå tillbaka och se sig själv så är sjuk. Och inser att jag är rätt så bra som gick från död till ståendes. vi har kommit en långbit. Och jag kan inte säga det fler gånger än hur sjukt det är att man ställde sig upp och gick vidare när man redan va död. Jag trodde jag va kvar i en virvel men när jag kollar på det fotot med fettigt hår, och med ögon utan själ så ser jag och lovar att jag på ett par dagar iaf inte ska klaga på mitt välbefinnande.

Asså rullade in på ett gammalt blogginlägg, kommer ihåg i flera månader när hela familjen (umgänget) gick och störde sig på BlondinBella och hennes jävla inställning om att "flyt är en inställning" inser också såhär idag när jag läser det att jag va sjukt bitter men att jag fortf har rätt. För det finns bara en sorts människor som möjligen kan kläcka en sånhär överlöjligt dum kommentar och vilka tror ni det är? Jo det är människor som har haft allt serverat på ett silverfat hela livet oooooch aldrig stött på ett problem eller aldrig stött på ett problem som inte pengar kan fixa. Man kan inte köpa lycka, så är det. Alla dessa som fortf tro på det, sitter med en genomrutten själ som de bara inte vill erkänna. Och står fortf idag ett år senare fast vid att livet ger en ros och livet ger en ris. Vissa perioder suger livet och det kan omöjligt gå över med rätt inställning. En dag kommer dom också få smaka på det. Flyt är inte en inställning. Man kan inte ställa in sig på att "idag ska jag inte få cancer" Livet är vad det är. Vafan har alla afrikas barn isf för inställning? bara undrar dude?

Det gick på en sekund, sen blev det svart och kallt. Stängde av allt för att återfå min egen kontroll. Hälften var förtjänat. Hälften var att gå över gränsen. Har vatt med om mycket. Men chocken som uppstod i det ögonblicket var brutal, värre än någonsin jag vatt med om. Kunde inte fatta att det va du. Inser i efterhand att det är därför jag förlorar kontakten med vem du är, som en glappkontakt. Rädslan var nog mer en chock och jag inledde mitt nya kapitel i skakande chock. Rädslan gömmer jag inom mig för att jag tycker fortfarande att hälften var befogat det ger dock aldrig någon rätten att gå över gränsen. Alltid ska jag va en komiliont. Alltid försvarar jag. Det liknar ännu mer ett mönster, fel slags mönster. Eller rätt? Och att stänga av, frysa till en isbit och svälja allt som står mig rätt upp i ansiktet är det enda sättet jag har för att fortsätta orka va en kamiliont. Inget går in, inget går ut. Kall som en isbit. Inte ett ord. Det tog ett tag för mig att förstå men när chocken nu flera månader senare lagt sig inser jag att det är rädslan, rädslan som gör det så svårt att se klart. Jag fryser. Först nu förstår jag vad som hände. Jag är den enda som kan stå upp för mig. jag tänker inte va en kamiliont. Det känns som det gått en månad, att vi fortfarande leker i sandlådan. Jag är fortf skör och vet fortf var jag är. Tänker man en gång till känns det som det gått flera år. För jag har redan samlat på mig så mkt som jag inte smält ner. Stängt av tiden och försöker bara greppa situationerna som uppstår. försöker få vardagen att fungera. Den fungerar. Jag fungerar än så länge. Jag har kommit långt och jag är stolt över personen jag blivit efter allt som gått förbi. Men jag är långt ifrån framme och jag hoppas att en dag jag är så stark som jag kan bli. Att en dag sluta vara en kamiliont. Att vara stark är inte att svälja allt och bli till en isbit. Stark är att våga stå för allt som du tycker, allt som du känner. Inte va rädd för vad du tycker. Att en dag veta vad jag tycker. Jag är stolt över vad jag skapat, jag är stolt över Tage. Men rädslorna är något jag måste komma över. Mardrömmarna som skapats. En dag ska vi lösa dom tillsammans, för vem du än är - så tror jag på dig.

När man börjat känna igen. Då känner man såhär. Då undrar man varför alla ska vara så idiotiska och jag så jävla logisk? Bakom varje problem ligger den verkliga sanningen. Glöm aldrig det liksom. Im over försöka förklara mig. Orkar inte ens skriva en mening, ta bara en jävla cykel på köpet och håll käften. Dagens finaste: när jag kom till jobbet idag låg där ett påskägg från påskharren, hihi. Små saker gör så mkt! Gör att man känner sig uppskattad av någon iaf ;P

När någon brukade säga till mig "vad bra du sjunger" så brukade jag säga "haha det va bara som det lät" eller mummla nåt konstigt till svar och gå iväg. Idag sa jag "tack så mkt, det ligger i släkten." Det måste väl typ betyda någon form av framsteg eller? Ps.. idag upplevde jag den första asiaten som inte betala med kontanter :O

Joo.. gick upp klockan åtta. Sovit med en plastpåse på huvudet, det verkar gett resultat. Duschat, vikit mer tvätt. Solat på balkongen. Ska gå ut där igen nu, typ sol kan va det bästa som finns. Som sagt torsdag idag och mina älsklingar komme hem. Först blir det en del jobb för mig. Pepp? 

---

Jag är för ung för att ha en typ I think.. Men i perfekt ålder för att ha ett mönster. Kriterierna har aldrig varit speciellt höga. Men personerna allt för korkade. Eller jag allt för korkad. Säljer mig för mindre för att slippa ställa egna krav. Förmågan att flippa verkar vara en, skillnaden är dock att jag är hundra på att du skulle vända om och gå med dig har jag ingen aning. Så mönstret följer väl lite sin väg, men vill gärna tro att jag brutit det till ungefär 80 % och det är jag jävligt stolt över. Framför allt har jag brutit mina egna vägar till också ca 80 % vilket göra att summan av kardemumman blir så jävla mkt  bättre. Ibland är det svårt att se vem du är, men oftast hittar jag vägen dit med. Jag har beställt tid, det va därför jag började prata om mönster, för jag har beställt tid. Och för första gången känne jag mig redo. Helt plötsligt jävligt nervös dock..

Onsdag. Imorgon äntligen torsdag. Saknar mina älsklingar. Efter frukost och solning har jag nu gett mig på den lilla garderoben. Försöker slänga grejer, men det går sådär.. Man har liksom en speciell känsla till varje klädesplagg :/ Känslan idag är konstig och weird och jag försöker bara göra nåt annat. Ingen sömn inatt men jag ska hålla humöret uppe. FUCK MY GAD va jag saknar min Tagg. Aldrig att han ska få åka på semester utan mig igen!

 

 

heartake and all we do is keep on moving.

we share this.