EMILIA,

av att detta kommer bli världens längsta dag. paniken att inte få umgås med min honey när han är hemma, utan istället rutna här i ensamhet. Paniken av att tiden rinner ifrån en liksom. Dagarna går och känner inte direkt att jag fått ut nåt ordentligt av dem. Igår va världens mest onödigaste utgång på plats. Paniken av att Kristianstad faktiskt är så illa som alla säger är just nu den största. Patetiska svin som ägnar sitt liv åt att förstöra, svina och va allmänt dryga. Jag är och kommer föralltid va folkskygg pga detta, kristianstad bevisar mig inte fel. Hatar dessa idioter. Hatar dessa idioter i denna stan. Alla idioter. Jag är inte född för att befinna mig i denna skiten och sitter hellre på en pinne ute i skogen helt ensam med min hund än att visa mig ute på stan eller på ett uteställe i denna staden. Det är pinsamt. Pantade brudar som super sig dyng raka och gör allt för mest uppmärksamhet och macho killar som lever för att förstöra. Det värsta är att jag totalt tappat respekten för att allt som har med kristianstad att göra. Så den dagen någon kommer upp för att slå mig på käften kommer jag skratta personen i ansiktet och tro det är ett skämt, eller den dagen ett gäng med mörkt hår och luvor över ansiktet kommer in för att råna mig kommer jag dansa på deras huvud, saknar fullständigt respekt för allt som har med idioti att göra så att Kristianstad kommer lätt bli min död. Ännu en helg har gått förbi, och jag får ingen ordning på känslorna. Vill bara det ska kännas rätt, kanske vill jag det för mkt. Kanske vill jag bara börja om någon helt annanstans. Med min familj. Med mina pojkar. Vill börja om i ett varmt land, på en strand där vi kan bli bohemer och dricka nypressad juice varje dag. Jag vill inte va kvar här. Har inget kvar här. Inget som jag vill ha. Jag är redo att försvinna från Kristianstad karta. Det är ingen karta jag vill va på...