EMILIA,

Who could ever be so lonely..

I ständig kamp om det som rör sig runt omkring. Ständig oro och bilder från barndomsben följer mig som en svans denna helgen. I ständig kamp. När får jag sluta slåss? Jag tror att den dagen jag faller in i tryggheten som jag saknat kommer jag klara allt. PÅ ett sätt är det patetiskt för jag har alltid varit jävligt självständig när det kommer till att bygga upp väggarna som har rasat. Sen ska man inte va envis. Jag ska va glad att denna tryggheten väntar mig. Jag tror att då kan vi ta oss an världen tillsammans och lära oss att älska på riktigt. Ser fram emot att lämna denna ständiga soppa. Är jag egoist om jag säger så? Må så vara. Mina största problem ska vara vem som ska diska och gå ut med Tage, möjligt får det lov att handla om en femma eller två. Jag är så klar med att göra detta. I 22 år har jag gjort detta och fortfarande har man inte kommit någonstans. Vet inte om det betyder att jag ger upp? Nää jag ger inte upp. Jag låter dig vara vuxen medans jag också måste bli det. Bakom dig kommer jag alltid va. Det gör ont i min själ att se hela min familj lägga sig ner en efter en. Men som yngsting inser jag att jag ska sätta mig själv först, för att jag ska orka, för att jag ska må bra. Ni har ett eget ansvar och jag, jag åker mot lyckan.

Känslan av att se allting falla i bitar och inte för en vecka kunna känna att allt känns bra. Det är såhär det är, det är såhår vår familj är byggd i ständig missär.. I takt med att jag inte kan hjälpa dig faller min känslor på att inte kunna hantera avståndet. I en salig röra ständigt. Förälskad. Älskad. Men värdelös i det tillståndet att kunna hantera allt. Känner mig värdelös när det största hot man har påpekar att man är värdelös. Borde inte känna hot. Jag borde va säker. Men i missär, känner man sig aldrig säker. Trodde jag gjorde bra infrån mig igår, tills det föll. Har jag inte rätten att behöva dig?

Det va längesen jag va så arg så jag skulle kunna avsölja min mörkaste hemlighet för att sätta dit någon annan. Ilskan som stiger i min kropp som en vulkan är obeskrivlig. Att vara såhär arg är inte min stil, men att skydda det jag älskar så mkt är det viktigaste för mig. Borde inte tvivla, men av osäkerhet så gör man. Fulspel och idioti är inte välkommet och du är körd för min del för längesen. Tänker inte ta mig till den nivån, möjligtvis skära ut dig helt. Glöm inte vem som är vem lilla vän.

Förvirrad som fan börjar jag undra om jag gjort ett misstag. Jag hoppas inte då jag sagt upp hela mitt liv för att lyckan ska vara vi.. Jag är förvirrad och gör saker jag inte borde. Skulle lämnat de ogjort men att bli bedragen av någon man älskar ännu en gång skulle ta död på mig. Bokstavligttalat död mig. jag är förvirrad och kan inte riktigt se dig genom dimman trots du är så nära.

Känslan av att planer börjar bli verklighet, är för mig den största lyckan just nu. När det börjar bli officiellt och lovorden läggs på hög. Det känns underbart och helt overkligt att det är på riktigt nu, att det är vi och att vi ska göra detta. För mig är detta det viktigaste någonsin, att få börja om, att få göra det på riktigt och att få göra det tillsammans med dig. Du står ut med mig genom allt jag utsätter dig för, och jag står ut med dig i tiden jag sätts åt sidan. Men fan va jag älskar dig och fan va jag längtar. Idag längtar jag extra mkt efter framtiden. :)

Min garderob har åter igen kolapsat. När ska jag fatta att det är för mkt kläder i den?

Försöker hålla huvudet högt men denna veckan när stressen lagt sig och fredagen närmar sig är det så lätt att ge upp. Oerhört skör och att man saknar sin enda trygghet och vän just nu gör det inte lättare att hålla huvudet högt. Försöker verkligen hålla huvudet högt men när varenda person man har i närheten bara vill ha något ifrån än än att bara vara där gör det så enkelt att bara lägga sig här i ensamhet och trivas i den. Har inte hunnit känna något och jag har inte hunnit få min svar, som vanligt ska man skynda vidare och va okej med allt. Letar fortf svar på frågor som jag inte stängt. Är det fredagen och ett jobbigt hejdå som tynger varende känsla i kroppen eller det faktumet som bevisade hur ensam jag va? Allt jag kan se framför mig är kistan som du vilar i där jag för sista gången ska säga hejdå och jag kan inte hejda denna mixen av känslor som väller över mig nu. Vill inte säga hejdå mer om så bara för en vecka.

Ännu en jobbig vecka väntar tyvärr.. Först och främst kan jag hatat att va ledig och va hemma.. Second of all är de på fredag dags för begravning. Fortf inte riktigt fattat att du är borta. Antar att det kommer på fredag när man inser att det är dig man säger hejdå till.. Gud så sjukt..

Det är måndag och jag kunde inte låta bli att ta en öl. Med en öl släppte allt. Inser att jag är kär och galen. Ledsen över att vara på fel ställe. Släppte fix idén jag har printad i min huvud för att testa dig som ett litet barn som testar gränserna. Jag släppte tanken, jag bara lät den gå medans jag nu istället är förbannad över det enda jag försöker kontrollera. Kontroll freak. Säger till mig själv varje dag att jag inte kan kontrollera andras människor beteende mot mig. Men det är vad jag försöker göra. Så hade jag inte jagat hade jag aldrig vetat. Kanske hade jag vatt på bättre humör då, men jag hade inte haft sanningen.. Vilket jag erkänner jag fortf inte har. Jag har bett om ursäkt för allt i hela mitt liv, jag har bett om ursäkt för allt jag är bra på, allt jag är dålig på, allt jag känner. Jag ber om ursäkt idag för att jag alltid i hela mitt liv bett om ursäkt för den jag är och tänker ännu en gång på mina lärare. En blomma hade gjort mig glad, men jag fick en uppläxning om något annat. Hade önskat mig ett par skor, jag är inte bitter bara visar hur förstående jag egentligen är. Hur sårad jag inte är över att jag låter alla gå rätt över mig för jag denna veckan sa det va okej. Vet inte riktigt vad jag babblar om men fan va skönt det är att skriva igen, lätta hjärtat. Trots allt, det kommer alltid vara den jag är. Allt jag vet är att du snurrar in dig själv i något onödigt.

Taggen somnade fint efter en pepp PW, Best of you på reapet. Och det va allt jag behövde för att peppas upp lite. Fortsätter med den på reapet och undrar hur jag ska hantera detta? För jag vet. Jag vet alltid. Även när ingen vet att jag vet.

The thing about knowing and asking a question and you know the person is lying and you cant say anything.

Efter en tuff vecka och upptagen maj månad drog mina fingrar mig tillbaka hit. Förra veckan va lång, besvärlig, kämpig och allt som jag inte hade önskat mig. Uppskattning. Har hela veckan funderat på uppskattning. Det skär i hjärtat när man gör allt för alla andra och själv förtjänar man inte ens all uppmärksamhet på sin dag. Och efter denna veckan har jag lärt mig att förvänta mig det minsta för att aldrig bli så besviken jag är idag. Människor är egoistiska och tänker sig inte för. Jag kan också va detta, men aldrig mot den jag älskar. Skär i hjärtat att man inte kan ägna lite tanke bakom allt. Men jag antar att alla kan inte tänka likadant. Det skär i hjärtat samtidigt som det skänkte mig så mkt glädje att det mest uppskattade jag känt mig denna veckan är av två gamla lärare som va inne på jobbet och påpekade båda två att jag aldrig skulle sluta tro på det jag trodde på, att jag alltid varit stark och sist men inte minst peppade mig att fortsätta med musiken - jag undrade om jag någonsin börjat? Inser att jag gjorde då för dom, där man växte upp, där man va en del av något. Inser att mina två gamla läraare ser mig och uppskattar mig mer än människor runt omkring mig som jag gömmer mig för. Kanske är det dags att börja ta för sig. Jag vet varför jag sörplar efter uppmärksamhet, varför jag gömmer mig från det jag älskar och det som skänker mig ro. För uppmärksamheten var aldrig jag, jag va aldrig bra nog. Och svaret inom alla dessa år har alltid vatt detsamma när någon frågade " att det va inte för mig". Men innerst inne visste jag att det va allt jag kunde..