EMILIA,

Efter en tuff vecka och upptagen maj månad drog mina fingrar mig tillbaka hit. Förra veckan va lång, besvärlig, kämpig och allt som jag inte hade önskat mig. Uppskattning. Har hela veckan funderat på uppskattning. Det skär i hjärtat när man gör allt för alla andra och själv förtjänar man inte ens all uppmärksamhet på sin dag. Och efter denna veckan har jag lärt mig att förvänta mig det minsta för att aldrig bli så besviken jag är idag. Människor är egoistiska och tänker sig inte för. Jag kan också va detta, men aldrig mot den jag älskar. Skär i hjärtat att man inte kan ägna lite tanke bakom allt. Men jag antar att alla kan inte tänka likadant. Det skär i hjärtat samtidigt som det skänkte mig så mkt glädje att det mest uppskattade jag känt mig denna veckan är av två gamla lärare som va inne på jobbet och påpekade båda två att jag aldrig skulle sluta tro på det jag trodde på, att jag alltid varit stark och sist men inte minst peppade mig att fortsätta med musiken - jag undrade om jag någonsin börjat? Inser att jag gjorde då för dom, där man växte upp, där man va en del av något. Inser att mina två gamla läraare ser mig och uppskattar mig mer än människor runt omkring mig som jag gömmer mig för. Kanske är det dags att börja ta för sig. Jag vet varför jag sörplar efter uppmärksamhet, varför jag gömmer mig från det jag älskar och det som skänker mig ro. För uppmärksamheten var aldrig jag, jag va aldrig bra nog. Och svaret inom alla dessa år har alltid vatt detsamma när någon frågade " att det va inte för mig". Men innerst inne visste jag att det va allt jag kunde..