EMILIA,

Om det är något jag har lärt mig så är det att ha tålamod, att låta saker och tinga ta sin tid. Det är mycket som tär, mycket som tär varje dag, vissa delar saknas och jag har lärt mig att det tar tid för allt att hitta sin plats. Vissa dagar är det lättare, andra så mkt svårare. Ibland är det svårt att se eller komma framåt. Den största smärtan i mitt liv kom jag över, hoppade över hinder och trillade om och om igen men jag reste mig och kom hit. Men ibland kan jag inte låta bli att känna mig ostadig utan något normalt. Började på en fel grund och jag fortsätter svaja. det är inget jag hatar för men jag kan svaja. Jag antar det är vad jag gör nu. Som en ande man kalla för att svepa bort hela ens hjärna. Du är ett spöke. Antar att jag inte vet hur man är normal utan det. Jag borde hoppa av glädje. Men jag svajar. Jag hoppas det är okej. Just nu kan jag inte se ditt ansikte och jag tror jag blandar ihop mina känslor och tankarna mixas som i en blender och på riktigt så fattar jag inte vad som händer. Tar i trä och hoppas det kan rädda mig från att jinxa mig själv. Mår illa. För två sekunder sen va min största rädsla att du aldrig kommer känna för mig vad jag känner för dig, för för mig är du världen. du är föralltid. Men nu kan jag inte se ditt ansikte och jag behöver dig i mina armar för att känna mig hel.