EMILIA,

Med en skinande ren lägenhet sitter jag här nu och stirrar runt i den. Skillnaden är minimalisk och jag är i en topp. Jag har satt min egen diagnos och jag lovar att det är så. Vill gärna tro att jag lärt mig nåt det senaste året men när ensamheten tränger sig på så har jag inte det vilket måste  betyda att jag är sjuk i huvudet. Ta mig inte fel, skulle inte byta ut det mot något eller göra om det på ett annat sätt. Kanske lite annorlunda, jag skulle gått när jag kände att jag hade fått nog. Skulle öppnat käften och skrikit. Men skillnaden där hade vatt som med min lägenhet minimalisk. Som ett djur letar jag efter saker som kan vara fel. Kan inte acceptera att jag förtjänar lugn och ro. Oftst är det bara rädslan som sätter in. Men jag vill gärna tro att du lurar runt hörnet. Att du ser och hör. Att du finns. I mitt hjärta som hoppas jag verkligen det. För annars skulle hela världen va fel. Om jag visste det vet jag inte vad som skulle hända. Som i världens sämsta kärleksfilm så.. så skulle vi nog ändå förstå eller? Som i världens sämsta kärleksfilm skulle jag hålla min rygg vänd och gå hem.. Hem där jag hör hemma.