EMILIA,

I all ordning så känns allt som det ska när man kommer hem, bedrövligt.. Klarar inte mer av det här. Känner mig som ett sckitzo.. Har som vanligt inget mellanting. Och jag vet att det är svårare än att bara göra. Och jag vet att det är svårare än att bara säga. Men står inte ut en dag till, klarar inte en sekund. Hinner inte komma innan för dörrarna tills jag faller ner till ett vrak. Det kan inte va hälsosamt för ett psyke som mitt. Känslan att hittat någon som gör en bättre fanns bara på film enligt mig, men så va det inte.. Stoltheten står i mellan mig och mitt psyke just nu, är inte van att lita på någon annan och jag vet inte hur jag ska kunna säga att jag är så säker på att jag vill spendera föralltid i dina armar. Jag vet inte hur jag ska kunna berätta att jag inte kan göra detta längre.