EMILIA,

Ligger här och snusar på doften av säkerhet, trygghet. Önskar jag kunde gråta idag. Få ut detta som ligger och trycker som en hinna på resten av tankeverksamheten. Försöker få dig att förstå, försöker få dig att lyssan. Men du vill inte. Kanske är du inte lika djup som jag. Kanske går du bara vidare när det är dags att gå vidare. Ser det positivt, ja det är vad du gör. Men några känslor måste du ha? Något måste du känna. Hela min värld stannade upp och varje dag undrade jag om det va rätt beslut. Sjukt hur man kan sakna det man aldrig haft. Jag vet och kommer alltid stå bakom att detta va rätt beslut. Men man får lov att känna. Men vem ska lyssna på mig om du inte vill höra detta? Varje dag vaknar jag i känslan jag gjorde då, fortf gör jag det. Jag ler konstigt nog när jag vaknar, sen känner jag mig tom.. Jag skriver för mkt.. Vet inte om det spelar någon roll, skulle någon fråga mig skulle jag inte ljuga. Men det skulle göra ont. Rädslan att vakna tom, ovetande, mest tom fick mig att gråta över spilld mjök och nu har det inte gjort mig klokare. Bara önskade att du kunde förstå att det handlade aldrig om spilld mjölk eller det faktum att jag va tvungen att gå upp tidigt för att jag skulle upp och jobba eller alla dom gånger jag surade över inget som en treåring eller grät hysteriskt av ingen anledningen. Handlade det om detta och fortf handlar det om detta, att jag fortf inte har en aning om vad jag ska känna om det här. Att det fortf är en del av mig.