Peace
Dramatisk, skadad, sökande.. Cirkel ett mönster och när jag gjort allt det jag brukar så drar jag tillbaka i rädslan om att förlora.. Jag kan inte alltid ha fel, jag kan omöjligt ha fel i vad jag känner. Varför kan jag inte bara göra någonting normalt. Som att säga hej snygging, idag skaffar jag ett förhållande, imorgon berättar jag att jag älskar dig, i övermorgon sover vi alltid hos varandra.. Nej aldrig har det funkat så för mig, jag är trött på att va ett missfoster. Trött på att alltid sätta mig själv i se svåraste situationerna vare sig det är medvetet eller inte. Är trött på att klura och fundera, luska och snoka för att ens få reda på nåt. Tydligen inte ens när jag ändrar mitt sätt att prata kan jag lyckas få ett normalt svar. Jag backar och lever åter igen som ett missfoster.. Kom igen, när blev det enbart en ( dessutom den som aldrig pratar) som tar två framåt? Av den slutsatsen drar en person som jag att man är fett ensam om att vilja gå framåt..
Trevlig lunch!
