EMILIA,

Är det själviskt när man önskar någon samma missöde man själv går igenom? Jag är inte själv i detta. Men ändå så ensam. Var är rättvisan i denna isolering? Det finns inte en chans att du någonsin kan sätta dig in i vad jag känner. Istället kan du leva på, leva i ditt andra liv som ingenting hade hänt. Jag drunknar i sorgen medans du simmar på ångorna.. Kanske är det ingens fel. Men att drunkna i denna sorg, avstängt från allt som borde va normalt - själv, helt själv gör för mig just nu så fruktansvärt mer ont än faktum. Och att vara en del av det livet, livet i förnekelse och ytlighet är verkligen ingenting jag vill. Jag är glad, glad för absolut ingenting just nu.