EMILIA,

Ingenting känns som de borde. Leker med tankarna men rädslan är för stor. Trycker bort allt som betyder nåt för att ensam finns det inga problem som kan störa mig, de väljer och stanna. De stannar hela tiden och det skrämmer mig att stå i skuld till dem. Det skrämmer mig att vara älskad, för då är man som mest sårbar. Det driver mig till vansinne, för allting känns annorlunda och jag är rädd för att jag aldrig någonsin kommer va nöjd. Rädd för att det förflutna upprepar sig, rädd för vad jag såg och läste. Vet inte om jag kan va säker på någonting..