EMILIA,

För första gången i mitt liv känner jag mig i underläge. För första gången känner jag mig inte värdig. För fucked up, för liten, för obetydlig, inte alls värdig. En känsla så lik något annat jag en gång stött på men förlorat. Exakt såhär kändes det då. Jag va liten och du stor. Allting gick så snabbt tills jag sold myself short och va stor igen. Men allting vände jag är helt plötsligt så lite. Så inte värdig- Inser att den röda tråden kryper sig in vart jag än låter den. Den dagen, den gången, den smärtan, den trösten. Den vändningen. Jag va inte värd det. Tanken av att någongång få det bekräftat igen, tanken av att någonsin förlorar dej är mer skrämmande än den att jag ska vara fast här förevigt. Skulle sälja min själ för att aldrig få det bevisat igen. Jag har mina stunder. Men jag klarar det bra själv att bevisa att jag inte är värdig. Så för att slippa sälja min själ ska jag på ett eller annat vis bli värdig. Låta det koka eller change my ways. I dont care, cuz I love you til death. Jag skulle aldrig våga berätta att du är naiv, att du saknar erfarenhet och att ditt största problem är att hårsprayet är slut. Det skulle va som att ta klubban från ett litet barn. Vindar vänder inte så lätt, men det kommer jag aldrig berätta. Cuz I love you