EMILIA,

Jag kan vara den gnälligaste människan jag känner, men för mig är det okej. Kan va envis och alldeles för snäll. Tänk en stor kanelbulle som smält ihop till en degklump igen så man vet inte vilket håll man ska börja äta på. Plötsligt så vänjer man sig vid att saker och ting är som dom är. Jag insåg idag att jag har fallit in i någon form av accepterande att allt är som det är. Men det är ju kanske inte riktigt där man vill va. Inte 60 mil ifrån och inte i ett kaos. Känner mig inte nöjd med någon del förtillfället och kanske hänger allt ihop. Och kanske är jag just bara gnällig och bekväm men ändå man borde väl ha rätten att säga ifrån?