EMILIA,

Ja här är vi i något slags mellan land. Mellan himmel, mellan jord. En underbar kontrast. Kan inte låta bli att önska att man alltid levde i denna bubblan. Världen utanför existerar inte. Det är bara allt i denna lilla underbara bubbla. Äta en bit mat är som att sväva på moln. Den enda oro som finns är oron över när bubblan ska spricka. Man har så mkt att säga, så mkt att ge men ingenting som kommer ut. Ingenting som kommer fram och ingenting som faktiskt spelar någon roll när man är här. Jag är inte ensam i en bubbla. Jag är två. Jag är två stycken och jag känner mig som det. För första gången någonsin. Medans någon går förbi skyndande till nästa stop, nästa oro och nästa måste så är det jag som är två. Inte jag som skyndar. Kan inte hjälpa att tro att det är såhär livet egentligen ska vara för att det ska vara maximalt. I en värld där du slipper ta alla lätta som tunga beslut själv, där du slipper gå igenom världen skyndandes för att ingen ska se vad du egentligen döljer, oro i ögonen eller rädslan i stegen. Kan inte hjälpa att tro att denna världen är byggd för att vara två. Maximalt. Svävar. Jag svävar förbi utan att se och det gör mig absolut ingenting. Tiden springer förbi medans jag svävar och sen tar den slut. Skulle inte vi kunna vara föralltid?