EMILIA,

Börjar tro att detta inte är normalt. Börjar tro och känna att detta inte va en period. Jag har alltid varit rädd för detta, jag har alltid undrat och sagt och trott att det är hur jag också kommer sluta. Någonstans har det legat inom mig, i kroppen hela tiden. Vilken normaltfuntad människa har det ens inom kroppen? Tror detta året har utlöst det mer än någonsin, på gott och ont. Jag har sett det innan, men alltid trott det va en fas. Jag har levet i det, tagit efter det men aldrig riktigt förstått, aldrig riktigt fått va med, aldrig riktigt hunnit komma över det. Just nu i denna stunden har jag riktigt svårt för att se vem jag är. Men jag ser mig i alla de delar. Jag ser mig i allt jag redan vatt med om, jag ser mig i dig, genom mina ögon på nåt vis. Jag vet inte vad det gör mig. Jag har en konstig förvirring att allt i livet blir falskt. För det är så jag har sett dej. Jag har trott att alla dom känslorna du hade va för att du va den du va , men en sjukdom kan väl omöjligt förvränga känslor? Eller kan dom? Jag vet inte. Hela min syn är förvrängd, för ingen har riktigt gett mig chansen att förstå. Snarare stängt ute mig för att skydda mig. Så jag har gått igenom detta själv, på mitt vis och gjort mig stark på det viset. Det som istället gör mig svag nu. Kunskap är allt och just nu är jag mer än att mest rädd för mig själv.. Så om dom inte såg, vem ska du se? Utbildad och kunninga människor som borde utbildat mig, om inte dom kan göra det. Vem ska då göra det?