EMILIA,

Som ett monster från ingenstans dyker du alltid upp när man är som lyckligast. Idag. Idag är jag fortf lika lycklig. Det är vad som är det bästa. Även om hela kroppen skakar, hjärnan snurrar och man kan inte riktigt låta bli så kunde jag. Starkare än någonsin inser jag att jag är när jag väljer att gå rakt förbi dig. Funderingen att stanna och se, att ens titta på dej det fanns inte i min tankebana. Där fanns inte en känsla i min kropp. Visst drar det upp allt som varit att se dej första gången på nästan snart ett år sådär, ensam och sårbar. Det gjorde inte ont, jag kände mig inte ledsen, mest förbannad över att du fortf är det fegaste kräket som vandrat i ett par skor. Hade du förändrats blivit männsika så hade du gjort rätt för dej. Men jag vet att det kommer aldrig ske, för så feg är du. Jag inser hur stark jag är när jag ser dej och hur svag du är. Jag behöver inte dig för nåt, har nog aldrig faktiskt gjort. Skakandet, paniken, snurrandet det måste va rädslan. Rädslan över vad det vet jag inte. Men den stunden jag gick förbi dig och insåg att du va luft, den stunden jag gjorde vad jag sa jag skulle göra, den stunden.. det va i den stunden jag vann allt jag förlorat. Så I forgive you. Cuz I don't care anymore. I win you lose. Snipp snapp slut så va sagan slut.