EMILIA,

Någonstans har jag börjat förstå en del jag aldrig förstått mig på innan.. Börjat inse varför vissa typer av människor gör vissa saker. För vad ska man egentligen ta sig till när själen skriker ut så högt, utan att få ut i ord vad det är som smärtar? Hur ska du kunna bli hjälpt om du inte kan få fram ett ord, om du inte kan skrika ut så själen håller tyst. Istället fortsätter det skrika och skrika och skrika tills du blir galen. Galen för att hela insidan bubblar av saker som inte får komma ut, du har lagt locket på - försökt gå vidare eller försöker acceptera. Eller försöker få rätsida på saker o ting som inte går o ändra men som du såå dödligt lägger hjärta o själ i varje dag och försöker ändra för du tror ändå på hoppet, du tror att något kan rädda dej. Var ska man ta vägen när smärtan skriker högre än hjärtat, andetagen blir tyngre och skriket högre. Så om du inte vill dö, vad gör du då? Du hittar något som dämpar skriket, som dämpar smärtan, något som får själen att lugna sig. I den stunden när du bestämmer vad det är ser du ingen rädsla, du försöker bara hitta något som dämpar smärtan. I stunden ett klokt val. När ett rop på hjälp inte hjälper för att rikta uppmärksamheten åt rätt ställe vad har man egentligen för val.. Så ja jag förstår din smärta. Så länge du förstår min.  Så jag ser var jag är, för jag har vatt här förut. Känner igen mönstrena och jag vet vart jag går. Skillnaden är att det nu är ett mönster. Skillnaden är att jag börjar bli rädd och jag börjar bli orolig. Så är det bara att ändra sin tankegång, är det bara att välja en annan väg eller är det bara till att börja om igen? Jag ser ner och jag undrar om det är nu det är dags att börja inse vem du verkligen är? Är det bara en fas eller är det en livsstil? För här inne är det en annan värld, du kan försöka och jag är liksom stark. Stenstark, jag har möjligheten att välja själv tills jag inte gör det längre, tills jag står där och ser hur svag jag va. Det är en tankegång, men kanske kan jag inte ändra den själv?