EMILIA,

Har försökt förstå mig på den känslan, paniken hela dagen. Insåg påväg upp för trappan vart den kommer ifrån. Jag har sett detta innan, jag har känt detta innan. Så jag försöker ge lagom mkt, men ger mer, sen ger jag för lite. Det är svårt att veta var man ska sluta. Har försökt förstå varför jag beter mig som en idiot. Det är för att jag kan inte berätta för dej varför jag har panik. Kan inte förklara för dej, för jag kan inte prata med dig. Hur ska du då kunna förstå vad du gör utan att kanske göra nåt, vad vet jag. Denna känslan för mig har alltid varit riktigt. Det har alltid blivit en besvikelse för mig och det är exakt samma sak det blir nu. Men hoppas och tror och för första gången kändes det faktiskt som något riktigt utan att sjätte sinne som säger till en att fly. Men sanningen är att jag vet ju ingenting om ditt liv, jag vet inte vem du är när jag inte är där och jag vet inget.. jag vet inte ens vad du gör. För tiden du tar dej, är inte för mig. Tiden att berätta vad du ens gör finns tydligen inte där. Visst man är jätte tjejig, komplicerad och allt det här. Men åååh varför jag ens säger så det vet jag inte? Har jag inte rätten att tycka o känna vad jag vill utan att jag ska ta till hänsyn vad andra tycker om det? Hur ska jag veta någonting när tiden inte finns där? Det är inte meningen det ska va såhär. det är inte meningen man ska sitta o må såhär, va såhär arg varje dag. Gå till sängs varje dag med tårar i ögonen. Det är inte meningen du ska vilja va på ett annat ställe en med mig. Detta bevisar ännu en gång att besluten jag gjorde för längesen var dom rätta. Jag är så fäärdig med att hålla på med sånt här. Jag är så färdig med att va ensam när man är två. Och imorgon kommer jag göra samma sak igen. Hur ska jag ens ha möjligheten att förklara detta för dej? Jag har gjort detta innan, det är därför jag har panik, för jag vill inte va en av hundra, jag vill inte va någon man inte tar sig tid för, jag vill inte va denna personen igen.