EMILIA,

Att du är som jag ibland det visste jag. Att du förstår mig på det sättet som ingen annan gör det visste jag och det är det jag har vetat med dig alla dessa gånger. Men att du lyssnar. Det är så sjukt. För det är en grej jag inte trodde om dej. Jag visste du förstod den grejen med mig och accepterade att det är så jag pratade. Så du är inte här. Du är där. I en sjuk oro att allt jag vetat så länge vatt en lögn. Men igenom små små gester vet jag att du är här, en liten del av dej är här. Jag är inte säker på att det får mig att känna mig bättre. Men det får mig att känna mig tacksam, för någonstans kanske du har fattat att jag faktiskt saknar dej? Någonstans har du kanske fattat hela grejen ändå. Iaf en del av den. Iaf delen du hör där. Meeeen, du låter mig glida iväg utan svar, utan förklaring, utan att visa mig mer. Det är en sak du kommer få ångra. Inte jag