EMILIA,

Jag satt, jag såg, jag bröt.. Insåg att denna långatiden inte bara är långtid, det är sjuktid. Inser att man inte kan leva såhär längre. Insåg att det är dags att försöka ta ett steg framåt. För du står, jag sitter. Du springer, jag krälar. Ser ni? Babysteps. Små babysteps framåt. Sjukt, det är så sjukt. Du säger att det är sjukt, men det är inte det som är sjukt det är vi som är sjuka. Du som behöver något att va beroende av och hålla fast vid, jag behöver vana. Det är just där vi vatt sen du satte ribban för hur många år sedan som helst.