EMILIA,

I några dagar hjälpte det att jag visste att det snart fanns en ny början, ett utgångsdatum på dessa nätterna. Men idag, inatt hjälper det inte. En sjuk jävla komanatt från ingenstans. Jag vet bättre most of the days, men just nu vet jag inget bättre än dom sakerna man inte ska tänka. Man ska inte ta det personligt, man ska inte över analysera. Men just nu kan jag inte göra annat än o ta det sjukt personligt, än att bara sänka självförtroendet ännu en bit. Jag vet jag är värd bättre än denna soppan i 65 år till. Det är bevisat att du vill inte va någon annan änb den du är nu. Det är bevisat gång på gång att vi inte går. Och kan man då göra annat än o ta det sjukt personligt? Kanske är det mitt skapande - men då skulle det betyda att det inte finns? Eller gör det? Det finns men kanske inte hade funnits så länge utan mitt skapande. Jag vet och har erkänt mig för mer, men inte med dig. Så var har jag skapat detta? Jag är trött på allt psykobabbel och vill egentligen bara veta varför pii är 3,14 och varför i helvete jag ska veta det? Jag vet inte varför vi gjort spätt på denna soppan så länge, jag vet inte varför jag ska veta det och jag vet inte varför vi inte släpper taget om varandra? Det är vad jag vill veta. För detta kan ju inte va för att det ska va. För jag tycker det är skit kul. För det tycker jag inte. En önskan och det hade vatt att slippa sakna nu. Det räcker nu. En önskan hade vatt att slippa ljuga när jag säger jag klarar mig fint, jag trivs, helt underbart - för det, det är min mask, min rädsla - skulle jag ens vatt här nu om jag hade klarat mig fint precis som jag är just nu. Bara jag. Här på lyckansväg. Nej. Psykobabbel gör mig illamående, att inte veta gör mig gaaalen. Att detta sätter sig just där det inte borde sitta på självförtroendet liksom, gör allt så mkt värre - för det va ju den grejen jag hade skapat? Jag fattar inget.