EMILIA,

dessa miljoner tankarna blir bara till en sallig röra uppe i min pingpong hjärna. Så jag får liksom inte fram några normala ord. Istället sitter jag och stirra på en fem år gammal tändare. Tänker på en taxiresa som egentligen inte borde spela någon roll. Jag hittar inga ord, mer än att jag kommer sakna dej för alltid. Jag kommer hata dej för att du inte är dej själv. Jag kommer hata dej för att du inte kämpade mer, för jag va beredd på att ge hela mitt liv tills jag förlorade kontroll över mig själv och min styrka. Jag kommer hata mig själv mer för att jag lät dej bara gå. Jag kommer nog aldrig hata för minnet av dej är av dej själv. Tanken på dej är av någon annan. Jag vet att jag inte gjort något fel, men det känns som det varje dag. Hur jag än vrider på det har jag förlorat. Allt jag någonsin velat va att det skulle bli bra och du lovade, du lovade mig en sak - det va sanningen, det va allt jag ville ha från dej. Men när du inte ens kan ge mig den - vem är du då? Hur känner du då? Min enda tanke dag in och dag ut är att fundera ut sanningen, men den blir liksom bara en röra. En salig röra. Du är försvunnen och jag måste fundera på sanningen. Kan du verkligen bara stänga av så, eller har du helt enkelt inte bara en känsla, inte en enda? Min enda känsla är denna saknade, denna saknade kommer driva mig i marken. Jag kommer alltid sakna dej, vem du än är. Kommer jag alltid sakna DIG.

Och på riktigt, ett kioskmongo - " en person som lever utanför de normala normerna, som vet skillnaden mellan rätt och fel men väljer och göra fel" - du är ett jävla kioskmongo!