EMILIA,

denna texten säger allt. en månad innan. 2010-10-11, typ. Jag vet precis när detta va. Vilken dag. Jag slängde kvitton på disken på jobbet o va arg. Mest arg för jag va ledsen. Mest arg för jag kände så mkt. Så arg som jag är nu kände jag mig precis då. För allt jag ville, det va att det skulle bli bra. Det va allt jag ville denna gången och nu är det bara exakt samma känsla som alltid. Men är detta verkligen allt? Jag ville ha dej här hos mig föralltid.. Jag ville verkligen det.

"I'm mad. So mad. Tre chanser på en vecka att ge dig varje anledning till att komma tillbaka, tre chanser att visa dej, tre chanser att visa dej vad du gjort, tre chanser att visa dig att jag mår bra, utan dig. Tre chanser till att få dig att säga nåt, något som jag letat efter.  Men det har jag inte. Jag har bara vatt arg. Men du är inte den samma. Kanske med det sa du allt jag behövde veta?  Kanske vill du inte komma tillbaka? För du känns inte som du, kanske är det en bra sak? Men jag har alltid trott att du ska komma tillbaka en sista gång. På något patetiskt sätt har jag alltid trott det. Kanske mest för min egen skull? Kanske för att jag ska må bättre. Inte fan mår jag bättre, jag är bara så jävla arg. Arg för att du borde va här, du borde vatt här för längesen. Arg för det är försent. Arg för att jag inte vill ha en anledning att va arg. Arg för att det gör ont, för att jag inte vill att det ska göra ont. Jag är arg för att egentligen är jag inte arg.. bara ledsen, för allt jag kan visa dej är att jag är arg. Arg för att detta är försent och har alltid vatt, men här hos mig är det alltid nu. Det gör mig arg."

Home is where your heart is.