EMILIA,

Jag brukade älska detta stället. Jag har bott på alla platser, kan alla vägar som det vore min egen ficka. Jag har accepterat att lyckansväg inte är vad den brukade vara för mig. Men jag hade en plats kvar. En plats. My safe place. Som blev invaderat med krig. Kollektivt mord. Och jag krigar utan dej. Du sa till mig att fortsätta kriga och jag krigade tills jag inte gjorde det längre. Allt handlar om val. Hela tiden val. Valet är hela tiden ditt. Jag brukade va så säker. Jag gick på gatorna som de vore mina egna. Som jag ägde dom. Jag kom till lyckansväg som det vore min väg. Jag gick till my safeplace som jag gjort det hela mitt liv, som det va mitt, som jag va bäst, som jag ägde det. Tills det blev invaderat med krig.

Saken är, det värsta och ja faktiskt det sjukaste är - att det betyder inget för mig när du inte är här. Jag har alltid vetat och förstått att mina anledningar har alltid vatt mina anledningar. Men jag har alltid trott att du va dig själv någonstans. Tanken att vi faktiskt var förlorade har aldrig slått mig. men mina anledningar är fortfarande mina anledningar. Och dina val är fortfarande dina val - oavsett vem du är. Så va det ändå dina val. Dom säger att man letar efter exakt det samma, men sanningen är att du kommer aldrig hitta det igen. Så om 65 år kommer jag vakna till våra misstag och fortfarande känna samma sak? Vad finns där då och fortsätta kriga för? Om du inte vill kriga för dom 65 åren tillsammans?

Vårt krig, blev mitt krig - helt ensam i krig - vem fortsätter då slåss?