EMILIA,

Det finns en tid, en tid i livet.. när man blivit påpackad med för mkt skit, när du lagt dej ner och rest dej för många gånger, när du tappat hoppet och hittat det igen, när du blivit så nertrampad att du knappt kan ställa dej igen, det har vatt så många gånger man trodde det va påväg mot ljusare tider men sen sett dej själv trilla ner i mörkret igen men du har alltid hittat hoppet igen, för det har vatt det enda du har haft. Du har börjat om igen och igen och igen och igen och du har aldrig slutat slåss. Jag har aldrig slutat slåss. Tills dagen du har blivit så nedtrampad, tills den dagen du slutar slåss, tills den dagen du inser att det inte finns där mer. Jag har aldrig sett gränsen och jag har aldrig i mitt liv förstått människor som känt så, jag har aldrig förstått dom - men levt med dom. Men någonstans påvägen orkar man inte slåss för allt, hela tiden varje dag slåss, någonstans påvägen börjar hopp bli skrämmande och detta mörkret blir bekvämt. Någonstans tappar man den personen man va, för du orkar inte slåss mer. Vissa människor gömmer sig i droger, vissa i sprit, vissa i beroende över huvudtaget, vissa bara gömmer sig, vissa bara spinner sig själv i cirklar, runt, runt runt, i cirklar. Någonstans slutar du bara hoppas. Någonstans börjar du bara acceptera högarna som bildas på diskbänken, glasen på bordet, dammet i hörnorna, de smutsiga kläderna i tvättkorgen. Någonstans går du bara runt runt runt på en reserv utan mening - du bara gör det, för du vet att det är det man borde.