EMILIA,

Okej i en bubbla av förtvivlan och förvirran brast allt till en irritation. En befogad sådan i mitt tycke. Jag inser vad jag tycker och har tyckt, allt för länge. Och jag vet varför jag står med fötterna precis där jag gör nu. I mitt tycke drar vi inte jämt, arbetar mot varandra. I denna bubblan blev det rätt klart för mig varför jag står med fötterna i denna lägenheten, med fötterna på jorden. Mina känslor och handlingar det senaste året, blev lika klart som solskenet för några dagar sen. Jag vet och jag tror på detta. Det slår jag ett hårt slag för. Tänker inte dra någon medhårs för att samvete och känslorna vinner över verkligheten. Då drar man mothårs för att man ska jobba för sig själv, klara sig själv och bli stark. Det är så jag är lärd det är exakt så ni lärt mig, det är exakt så jag blivit behandlad hela mitt liv. Utan hjälp har jag ställt mig stark och klarar det jäävligt bra. Om det så är utan en krona. Jag tänker inte klappa någon på ryggen och säga "way to go" utan att denna person förtjänat det, utan att denna personen ens vill själv. Res dej, ställd dej stark - så kan vi se. Jag tänker inte gulla och gömma. Nej, jag vägrar göra det längre. Så är det bara.