EMILIA,

du, du skulle åka och jag va normal då. Oskadad, fri och normal. Utan rädslor och utan tvivel. En sommar, tre månader. Tre månader med stor saknad. Tre månader som skulle bli svåra men lätta när du kom hem. Tre månader gick och allt jag va innan dom tre månaderna rasade. Du bröt det jag ville vara och förvandlade mig till något sjukt. det va min början. Det är vad jag alltid kunnat. Jag vet varför dom orden flög ur min mun för jag behövde att någon skulle förstå sättet du verkligen skadat mig på. Att dina misstag fick jag sota för resten av vår tid. Tiden i ett fängelse som gjorde mig till en stor rädsla- en stor boll av tvivel, omöjligt att ens lita på mig själv. för du fick mig o känna så. Rädslan för handen bakom ryggen. Rädslan av att vara inlåst och då brast jag. Den rädslan är vad som följer med idag.

det är förlängesen för att ens komma ihåg, men den känslan - den började där. Just i den stunden. Där började jag.