EMILIA,

Typ.. Jag sa det. Men du skulle inte låtit mig. För varje dag. Varje dag, tog du en liten bit av mig. Du tog små bitar av mig hela tiden tills jag tappade hela grejen av den jag va. Du ville inte ändra mig, men du ville ha mig där. Så jag va där. Utan att du märkte det själv, utan att jag märkte det tog du små bitar av mig hela tiden som blev till en stor bit. Du fick mig att gå in i det svarta hålet igen. Ett ännu större denna gången, du ändrade mig - du gjorde mig rädd för allt som är här. Varje gång dörren öppnas där nere hoppar jag till - jag har alltid varit orädd. Kanske farligt orädd. Men nu är jag istället mega rädd. Du tog små delar av mig och gjorde mig till detta. Du ville inte jag skulle bli detta eller denna, du ville inte jag skulle va med om det - jag förstår nu. Men du skulle skyddat mig. Du misslyckades med det. Du gjorde det. Du ville också ha mig där - så du skulle skyddat mig från att bli denna jag är nu. För allt som är kvar nu är små delar som jag får gå o plocka upp efter dej, precis som efter din hund. Små delar som jag går o plockar upp varje dag och försöker klistra ihop dom tillbaka till det jag va, men det blir nog mest bara smådelar kvar.