EMILIA,

Jag försökte komma i säng tidigt, för dagen imon kommer bli lång. Men istället fastnade jag i någon sorts mellan koma. Ligger o tänker på dom fyra dagarna jag hade, jag grät i fyra dagar, typ begravde mig i fyra dagar. Kunde inte stå - sitta - kolla - äta - bara gråta. Efter dom fyra dagarna gick jag upp och sa enough. Typ stängde inne tog bort, försvann. Jag vet inte vad som hände då. Jag typ trubbades av. Typ känner inte en känsla. Jag känner tillräckligt men inte hela vägen tror jag. Och jag tror jag va typ uppe på toppen bara väntade på att hoppa ner men när jag tänker på det så är jag nog inte uppe på toppen. För jag kan fortf inte känna en känsla, inte en enda ärlig känsla - bara en sjuk rädsla, på något konstigt vis som inte ens går ihop. Jag tror jag är avstängt,bara på så pass mycket jag behöver vara. Jag är livrädd att åka här ifrån, jag är livrädd för att försvinna i fyra dagar. Livrädd vad som väntar mig när jag kommer hem. Livrädd att åka ifrån Frida. Livrädd att åka ifrån lyckansväg och min säng. För första gången på länge, sen de fyra dagarna - idag, när smulan försvann och nu och mailet igår - känner jag en riktigt känsla. Och jag är livrädd för att jag kommer braka ihop när jag står upp på mina ben, ute i världen, utan en trygghet - jag tror det är vad som skrämmer mig idag.