EMILIA,

hundra år kan bli till två dagar. Någon gång blir man trött på att skriva om samma sak. Någon gång vänjer man sig vid att tänka samma tanke. Men jag vänjer mig aldrig vid att ett halvår av detta året har gått. Och jag kommer bara ihåg en vecka ungefär. Men ännu en gång pratar vi om samma sak som om det va igår. Det va inte igår. Ännu en gång så känner vi samma sak som det vore läge att känna det nu, men det är det ju faktiskt inte. Jag försöker hitta känslan av vad jag vann av att flytta hit. Jag vet inte om det är värmen eller detta stället som fick mig att vakna. Eller om det är bara tiden som gör sitt. Jag vann en ny trygghet här. Det vann jag. Jag vann eller nja förlorade hoppet snarare, för du vet inte ens var jag bor. Man blir trött på att skriva om samma sak hela tiden, men ändå gör jag det som det vore läge att göra det nu. Här är jag. Här sitter jag ett halvår senare och jag försöker bara hitta vilket liv jag hamnade i. Jag vet inte ens vem som valde. Jag tror du gjorde det. Ändå sa jag saker som jag inte ens vet vad dom va, gjorde saker som jag aldrig gjort innan. Och när vi började leva våra liv, så tappade vi varandra. När man hittar tillbaka till verkligheten så inser jag än en gång att jag förlorade mkt mer än jag vann. Inte för jag ens vet vad jag har förlorat. För antaglien va det redan förlorat sen länge. Någonstans vill man ändå bara sluta. Sluta med all nånsens. Se det för vad det är alltihopa och sluta skriva om samma sak. Men för mig är det helt omöjligt. i fem år har det vatt en omöjlighet för mig, jag vet inte ens varför och jag förstår att det måste va omöjligt att förstå. Men jag hoppas att jag en dag kan vakna och att den känslan är borta. Kanske va det som Barbro sa en vanesak, kanske går det att tänka bort. Kanske vann jag ändå, jag kom ju hit. Jag tror jag har levt i en vecka.