EMILIA,

Allt jag behöver nu är tid. Allt jag behöver nu ar tid att hitta mig själv igen.

Ställde allt i en hög, i en fin lien hög. Jag gick förbi, med ett leende på läpparna ignorerade att där va hundhår överallt, hundhår som inte går väck hur mkt man än dammsugar. Funderar på att byta tillbaka varenda liten detalj som finns här för då kanske allt känns som det brukade. Lika tomt och övergivet. Just nu är det ditt bord, din pall, din mat, din dusch. Allting är ditt. Ska vi göra detta, så vill jag ha tillbaka mitt.Jag vill va jag igen isf. Jag vill att det jag levde för, finns kvar men det är bara till att inse att det också är borta. Eller kanske byta ut allt, för att igonorera hundhåren som inte går väck. Byta utsikt för den stirra rakt bort där du brukade gå, där jag brukade sitta o le åt dig. Den stirrar rätt bort där du brukade bo, rätt bort på vår bästa vän som inte är så mkt vår vän längre. Inte till någon av oss. Det brukade stå en bil parkerad utanför, den stod där i månader och jag såg den varje dag. Jag brukade undra när ni skulle flytta den, men den är också borta nu. Jag önskar jag inte visste var du bodde nu, jag önskar jag kunde glömma vägen dit, men min faster bor på samma väg så jag antar jag måste gå den någon dag. Och den andra vägen som jag inte kunde gå på innan för jag va rädd o se dej och jag va rädd att det skulle göra ont och att jag inte skulle kunna hålla mig borta, den kan jag gå på varje dag om jag vill. För där är ingen, där är inte kvar någon. Bara ditt namn på dörren. Allting är precis som det brukar, men så annorlunda. Och det stirrar mig rätt i ansiktet varje dag, det skrattar mig i ansiktet varje dag. Och våra vänner, mina vänner som är dina vänner. Mina vänner som jag älskar, kan jag inte ens höra namnet på utan att krypa ihop till en liten boll av skam. För hur ska jag kunna se dom i ögonen utan att se dej? Jag bränner broar.

När det enda jag behöver nu är att hitta mig själv igen.