EMILIA,

kan inte fatta att jag gör detta igen, kan inte fatta att det känns såhär. Jag måste härifrån. Från och med nu, efter helgen så byter jag liv. Byter det till långt här ifrån. Går jag i en cirekl till runt i denna stan så knäcks jag på mitten. Denna lägenheten får mig vilja spy för du har förpestat den, en meter i närheten av jobbet vill jag gråta, för du har förstört det. Letar efter första bästa plan här ifrån.

Jag hatar folk som rymmer, det har jag alltid sagt. Men just nu har jag inget annat val. Det är allt jag kan tänka på. Jag måste bort från dig. Bort från vetskapen om att du finns. Allt jag behöver är mitt svar, min dom. Sen dör jag, går jag och tittar aldrig tillbaka. Jag kan inte va här längre.

hur lät jag det bli såhär igen?