EMILIA,

Saken är inte saken, liksom. Den kan jag ta, och att du ljög.. Det kan jag ta, för det är jag liksom van vid. Jag är van vid dig, jag är van vid smärtan och allt du för med dig. Jag kan ta det. Saken är den, att jag hade slutat leta. Jag hade slutat va tilläglig, jag slutade för flera år sen. För någonstans visste jag vad jag hade hittat. Kanske har dom rätt, kanske saknar jag det som jag en gång kände och visste. Något så underbart. Det värsta är att du sa att du va annorlunda, du sa och gjorde grejer jag aldrig kunde drömma om. Jag hade rätt då som ryggade tillbaka o va rädd. Det skulle jag va. Det värsta är att det är bara jag igen. Jag gick in i rollen att aldrig behöva va bara jag igen. Jag gick in i tryggheten och allt den gav mig. Jag kände mig stolt på något pysko plan. Men nu är det bara jag igen, jag och denna sjuka känslan jag inte kan släppa. You did that, jag hoppas du är stolt. Vad gör du om du vaknar en dag om tre år och inser att den chansen du hade till ett liv är försvunnen? Vill du ens ha den? Det verkar inte så. Det är inte vad jag förlorar, det är vad du förlorar. Du sa du tänkte, du sa.. åh fan du sa så mkt. Så mkt som gjorde ont o ch gott. Jag vet inte om det är sanningen eller om det är "den du inte är", men jag antar att det kommer jag aldrig veta. Vad jag vet är att du har förlorat chansen och tappat den förevigt. Inte jag, du har. Det värsta är att jag kommer mötas av blickar jag inte kan hantera, hur ska jag kunna möta sanningen när jag skäms så fruktansvärt? Jag skäms, fan va jag skäms. Jag kan inte gå utanför dessa ramarna för jag skäms.. Jag trodde jag kunde bättre, men allt jag hade va en svag liten flicka med övergivnadskänslor för rädd för att vara ensam eller va det kärleken? Hur som helst är det nu mer än någonsin bara patetiskt, sorgset och tragiskt. Och det är så dom kommer kolla på mig. När jag gick den dagen gjorde jag tydligen ett val, dig eller dina problem. Jag valde dina problem och gick därifrån, jag förlorade dig på köpet. Jag trodde på det, jag köpte hela paketet. Gjorde jag rätt eller fel? Hur kommer jag någonsin få veta? Du är skyldig mig allt, du står i skuld till mig för alltid. Men du kommer aldrig ge mig vad jag vill ha, du kommer aldrig få mig känna mig nöjd och som nånting o ha. Du har satt dessa galler i mitt huvud. Och nu är det mitt fel? Du är otrolig. Jag har sett mig som en egoist, jag har sett i år och i år att det är mitt fel och tyvärr är det fortf allt jag fortf ser, jag litade på att du skulle rädda mig från dom. Varför räddade du inte mig? Du svek mig istället. Varför litade jag på dig? Du fick mig att släppa varenda spärr jag hade, du fick mig o tro åter igen, det tog tid men du fick mig att släppa in dig, åter igen som jag aldrig släppt in någon annan och sen spärrar du mig känslomässigt mot resten av världen och för alltid. Jag hade så mkt jag ville säg till dig, jag hade lagt på lager, sparat så länge och allt jag känner mig nu är tom, numb. Och allt jag undrar är varför du inte kan stanna? Jag vet ditt svar, so there's no need for you to tell me. Men jag vill veta vad som pågår där inne på riktigt, ge mig det. hur hamnade jag här igen, hur blev detta jag igen? När allt jag ville va att springa, jag försökte men I froze, couldn't move. Är detta allt, allt jag någonsin kommer va? Är detta allt jag kommer va, bara jag? För jag hade slutat leta.. Detta är inte ett spel, detta är mitt liv. Jag vet att du tror detta är ditt liv, men du vet inte bättre. Jag gör.