Jobb och Jobb!?
Jag och Sanne jobbar helpass tsm tis-ons och vi har inte gjort annat o pratat om bloggar om jag ska va ärlig. Nu är hon iväg på lunch och jag va så bloggsugen så jag kunde inte låta bli. Fy mig! Men har inte hunnit blogg på länge är mitt uppe i någon sorts dvala, kan liksom inte prata, inte skriva, inte känna. Är mest tom, helt tom..
Jag har tänkt tanken många gånger men aldrig riktigt sagt den ut högt, för jag har nog aldrig ritkigt förstått. Men jag gör nu. För hur hamnade jag, jag, emilia, här, för sista jag kollade va inte detta mitt liv? Och just nu vet jag inte riktigt vem jag är, vad jag gör eller vad som är meningen att jag ska känna. Jag funderar hela tiden på att ge upp, men jag kan inte. Något sätter stopp för mig. Men detta är inte jag? hur ska jag kunna va här? Jag är rädd, rädd hela tiden. Är det meningen?
Allting ligger liksom lager på lager som det är nu, allt kom bara pang pang pang och jag vet inte hur jag ska kunna smälta allt okomma ut hel på andra sidan. Jag vet inte hur jag ska kunna stanna eller hur jag ska kunna gå. Och vad jag än gör så är det saker som sårar mig hela tiden, som jag ältar runt i mitt huvud hela tiden, för stolt och för snäll för att ta upp med dig ifall du kanske brister. Men jag tror jag brister före.
Du kanske försvinner nu, för du tror det är det bästa för dig, du säger att du inte går vidare. Men det är precis vad du gör, du förstår inte hur detta sårar mig. För att du ser inte saker o ting som jag gör, jag vet det. Men jag hade blinkat, jag hade tvivlat, men du gör inte det. Förstår du att du inte gör det? och förstår du vad det betyder för mig? Du har bestämt dej och du har bestämt dej utan mig. För dej är det lätt, enkelt. Men jag, jag är kvar här, ser samma sak jag gjorde med dig fast det kommer va i svart o vitt, jag kommer se det själv, bara jag för mig själv. Jag kommer va fast, ytterligare några år. Som om fem år inte skulle va nog? Så vad gör jag nu? Hur blir det nu? Förlorar dej föralltid? Lever i min dvala? lever i hopp? Jag vet fan inte vad jag gör. Vad jag än gör, känns det fel. Vem jag än är är det fel fel fel. Jag vet du säger jag inte förstår, antaglien inte. Men du kommer nog aldrig förstå mig heller. För du kommer aldrig känna vad jag känner.
men du, du är mitt allt..
Jag har tänkt tanken många gånger men aldrig riktigt sagt den ut högt, för jag har nog aldrig ritkigt förstått. Men jag gör nu. För hur hamnade jag, jag, emilia, här, för sista jag kollade va inte detta mitt liv? Och just nu vet jag inte riktigt vem jag är, vad jag gör eller vad som är meningen att jag ska känna. Jag funderar hela tiden på att ge upp, men jag kan inte. Något sätter stopp för mig. Men detta är inte jag? hur ska jag kunna va här? Jag är rädd, rädd hela tiden. Är det meningen?
Allting ligger liksom lager på lager som det är nu, allt kom bara pang pang pang och jag vet inte hur jag ska kunna smälta allt okomma ut hel på andra sidan. Jag vet inte hur jag ska kunna stanna eller hur jag ska kunna gå. Och vad jag än gör så är det saker som sårar mig hela tiden, som jag ältar runt i mitt huvud hela tiden, för stolt och för snäll för att ta upp med dig ifall du kanske brister. Men jag tror jag brister före.
Du kanske försvinner nu, för du tror det är det bästa för dig, du säger att du inte går vidare. Men det är precis vad du gör, du förstår inte hur detta sårar mig. För att du ser inte saker o ting som jag gör, jag vet det. Men jag hade blinkat, jag hade tvivlat, men du gör inte det. Förstår du att du inte gör det? och förstår du vad det betyder för mig? Du har bestämt dej och du har bestämt dej utan mig. För dej är det lätt, enkelt. Men jag, jag är kvar här, ser samma sak jag gjorde med dig fast det kommer va i svart o vitt, jag kommer se det själv, bara jag för mig själv. Jag kommer va fast, ytterligare några år. Som om fem år inte skulle va nog? Så vad gör jag nu? Hur blir det nu? Förlorar dej föralltid? Lever i min dvala? lever i hopp? Jag vet fan inte vad jag gör. Vad jag än gör, känns det fel. Vem jag än är är det fel fel fel. Jag vet du säger jag inte förstår, antaglien inte. Men du kommer nog aldrig förstå mig heller. För du kommer aldrig känna vad jag känner.
men du, du är mitt allt..
Kommentarer
Trackback
