EMILIA,

Lägenheten känns annorlunda, den brukade va min. Min bara min. Stan känns säker men så fruktansvärt osäker. Jobbet, det är inte samma ställe längre. Maten smakar inte som den brukar och luften känns tyngre på nåt sätt. Vädret blev kallare, borde det inte va varmare? Drickan kan jag inte ens titta på. Kan inte röra mig utanför ramen för är rädd o trilla.

Idag smakar kaffet som det brukar iaf... But it's like learning to walk all over again, inte allt för många steg för du är inte riktigt säker på om du kanske trillar in i en byrå o slår upp huvudet ännu en gång.

Det är kanske inte så det är, men det är så det känns för mig.

Maybe it's time for a miricael.