EMILIA,

Asså jag älskar min syster, jag älskar Frida. För att det finns ingen i världen som förstår mig som hon gör. Vi är liksom en och samma, med samma tankar.

Ikväll när vi satt o pratade, pratade om människor som tog den enkla vägen ut. Så brast det för oss och allting bara uppenbarades i meningarna på varandra. Inte om människor, utan om oss själva. Om jag någonsin kommer erkänna det för någon, det vet jag inte. För det drog mig rakt i graven. Mitt i allt det väsentligt oväsntliga bara drog vi oss ner några meter till. Skapandet. vi. Jag. oss. Tiden bakom och framför. Allt skapat direkt inifrån. Jag förstår dig när du sagt alla dom gångerna. Nu förstår jag. Blandat med osäkerhet och svårheten att förlåta och lita. Så drog jag detta ytterligare lite i graven. Jag gjorde kanske det? Vi tsm har kanske alltid skapat detta.

Jag och mina skumma ord, du och dina skumma vändningar. jag försvann in någonstans, bort. Jag hänger här lite mer än innan, varken smartare eller dummare, bara mer förvirrad. Hittar ingen väg in och ingen väg ut. Ingen återvändo, inget slut, ingen framtid. Bara ett stort svart hål. Jag försvann någonstans långt bort.