EMILIA,

Överaskad? Jag blir inte överaskad av mkt. Men när jag vaknar upp av att dörrklockan ringer mitt i natt måste jag säga att jag aldrig vatt så glatt överaskad någonsin.. Så det blev en sen natt, till morgon som slutade med att jag sov i min säng. Vad säger ni om det dåå?

Jag saknar ord igen. Jag bara förstår inte att du liksom inte ger dej, och det är det jag alltid velat känna - att du aldrig ska ge upp på mig. Jag har aldrig känt det, men jag gör det nu och jag förstår inte det riktigt alls. Det är dom små små små sakerna som gör det. Dom små små sakerna som att ringa tills man svarar för du verkligen vill prata med mig, eller att säga precis det du tänker, eller att dyka upp här utan att veta om jag vill, om jag är här, om du får - det är saker som det som gör att jag tror på dej. Det är även saker som det som gör det så svårt. Du kommer va borta, du vet inte hur, när eller var och jag vet inte hur, när eller var. Och för varje dag så blir det svårare att hantera det. För varje dag ser jag att ditt mörker inte är över förens du väljer att det är det. Och jag vet inte hur jag hanterar det än. Jag vet bara att denna gången, att denna gången du försvinner kommer inte va som alla andra. Denna gången kommer det bli svårare en någonsin för det är inte rättvist, för när jag vakna upp i himlen insåg jag ännu en gång att det va så jag ville vakna varje morgon. Denna gången, önskar jag bara jag fick följa med.

I believe this is heaven to no one else but me and i defend it as long as I believe.