EMILIA,

..and Ive stoped fighting

jag älskar dej. men jag vet inte om jag klarar slåss. jag har ingen känsla. vet inte om jag orkar denna tyngden. jag vet inte vad jag ska göra. för allt jag känner nu är stor skuld om ens det? Jag känner en stor skuld för att jag inte känner med dig nu iaf. Detta borde väl va sjukt jobbigt för mig eller? Det enda jag tycker är jobbigt är att jag inte kan känna nåt normalt. Jag vet inte om du ens förstår eller vad du vet, eller tar in, vem du är. Det är kanske det jag rymmer ifrån. Rymmer kanske från det jobbiga? Men även om du inte är du just nu, eller även om du är du - så är jag den enda du inte släpper in. Jag vet inte vad jag ska göra med det? förlåt. men är det inte min tur att hjälpa dej nu? är det inte min tur att hjälpa dej förbi allt vi känt - så som du hjälpte mig? Kan du inte låta mig göra det? Kanske vi kan hjälpas åt o bli oss själv igen. Kanske jag kan få fokusera på dej istället? Kanske är du mitt enda hopp just nu. Mitt enda hopp på att livet ska gå tillbaka till det normala.


det enda jag gör, det är o väntar. Jag väntar på honom. Jag väntar hela tiden. Men varför gör jag det? Är det inte meningen jag ska sluta känna så nu? Va det inte meningen med allt jag gjort dom senaste dagarna, att jag skulle sluta vänta. Men ändå är det allt jag gör, väntar på att han ska komma stormandes in genom den dörren o få mig o känna nåt. vad som helst.

förevigt tacksam.

jag älskar er. ni är allt jag har.