EMILIA,

livet är bra sjukt. sjukt hemskt. en tanke går ut, långt iväg till ett liv jag inte levde länge. men en del av mitt liv. och jag fick rysningar när du brast ut i gråt. även om det inte betyder mycket idag så va det vår del en gång. idag önskar jag att jag bodde hemma igen, att jag va hemma hos min familj idag. usch det önskar jag jätte mkt.

jag tror på ödet, men jag tror man kan välja sitt öde. jag tror man kan gör det ödet man blivit tilldelat bättre, om man inte väljer att finna sig i skit. jag tror på att människor kan bry sig, men inte fullt ut förens man själv bryr sig. Jag tror även på att människor är egoister, men godhjärtade och ser gärna på ett annat håll. dom blundar. dom blundar oftast när dom inte vet bättre när dom inte förstår. den grejen, det livet är så svårt för mig att förstå. men idag förstod jag lite bättre vad jag blundat för. jag önskar ingen i världen det ödet. jag önskar ingen i världen att sjunka till den nivån där ingen förstår sig och ingen längre bryr sig. du hade behövt någon som kunde hjälpt dej till ett bättre öde.

Jag förstår vad jag blundat för. och nu gråter jag. för att livet är så sjukt. jag kommer aldrig blunda igen. jag tänker aldrig gå när jag inte förstå. jag kommer stanna tills du drar dej upp, jag kommer hjälpa dej upp. det är inte ditt öde, det är din smärta. din förvirring. jag kommer inte gå, även om du vill jag gör det, kommer jag inte gå förens jag vet att du klarat dej upp för backen. jag har blundat för ett beteende så sjukt, att jag aldrig fattat. jag kommer inte gå förens jag är säker, för jag kommer aldrig tillåta dej få mig att känna så. så vill jag aldrig känna

jag måste tro. för annars hade jag inte orkar ta mig upp varje morgon. jag måste tro på saker som makes no sence för att orka. grejen är att du slutat tro. alla har slutat tro, då hade jag också haft svårt o vakna med mig själv om mornarna. jag måste tro på att det finns nåt bättre.

världens varmaste tanke.