EMILIA,

Kanske va det för bra för att va sant. Alltihopa. Dom säger att olycka sällan kommer ensam. Så är det nog. För ser inte mkt ljust just nu. Men jag är säker på att om vi gör detta tillsammans. Så klarar vi det tillsammans. Du&jag, tar mig igenom varje dag. Vi börjar på dig&mig så kanske vi kan ta oss vidare tillsammans. Har en känsla av att åren kommer bli väldigt långa. Fruktansvärt. Bara dessa dagarna. Bara dessa dagarna är sjukt långa. Åren har vatt långa och dessa månaderna gjorde oss inte rättvisa. 12 år till fem år. Till nu. Till detta vi har nu. En sjuk röra av allt. En sjuk förlust av allt vi var, av allt jag hade. Vet inte om det fanns något jag kunde gjort. Men hur som har jag förlorat delar av mig som jag ville skulle vara förevigt. Jag är utan dej. Jag kommer va utan dej. Jag vet varför jag sa till dej att du måste va stark, varför du inte kan höra av dej till mig. För jag, jag kan inte glömma, gå vidare. Allt jag vill är fortfarande att ha dej här. Jag hade behövt dej här i denna röran, bara att du va här hade gjort det enklare. Istället svävar jag bara runt, runt, runt, runt. Fattar ingenting. Åren kommer va så långa. Det kommer ta långtid innan vi är där. Under tiden, vad gör jag under tiden? Vem är jag undertiden? Hittar jag nåt som tar mig vidare, som tar mig igenom detta. Kände allt bara dunsa över mig nu. Så nu ska jag gå o ställa mig på jobbet i 10,5 h och tänka på detta. Önska mig lycka till.

Honey you can always come home. In 65 more years.