EMILIA,

Nu har jag fått sova, nu känner jag mig utmattad. Helt slut. Fördärvad. Slut - utmattad. Allting rann över och allting bara blev så sjukt. Det blev verklighet och det gjorde mig ont. Nu såhär på andra sidan, så ser jag att allt jag sökte va efter dej. Men du va ingenstans att bli hittad. Jag behövde att du räddade mig ur det du satt mig, gav mig luften tillbaka så jag kunde orka mig igenom det. Jag behövde att du skulle hjälpa mig. Men du va inte där. Du va redan borta. Jag hittade mig själv igenom detta och jag hittade ett ställe så mörkt att vilken utväg, vilken som helst hade räckt för mig för att slippa känna det jag kände. Som att jag sprängdes i tusen bitar. Som någon drog bort marken under en, tog ens lunger. Det fanns inga ord bara ett stort mörker. Det ser lite ljusare ut nu. Men idag har jag bara ett tryck, tryck över bröstet som gör så ont. Sen ser jag inget mer. Bara ett tryck.

Jag vet att det alltid vatt ett skämt för mig, för oss, för dej. För jag gjorde det till ett skämt. Men om du förstod och såg vad som hände mig. Så skulle du förstå hur allvarligt detta är. Jag bryr mig inte vad som händer dej, jag bryr mig inte hur du känner - för jag behöver känna själv nu. Det är min tur. Jag behöver vakna nu. Det är inte kul längre. Det är mitt liv.

Du är feg nu, just nu så feg - ge mig detta. För jag vet vad jag vill nu. Vad jag behöver, det sista du får göra nu är att neka mig det.