EMILIA,

Denna dagen tillbringar jag på platsbanken, jag behöver en hobby och jag insåg att en som man får betalt för hade inte vatt fel. Personliga brev och cv och skit. Letar efter en ny lägenhet, varför vet jag inte? Jag jag tror jag vet.

Telefonen går varm idag. Efter en koma kan det inte komma en annan än en ny. Fan. Jag vill krama dig hårt så att du förstår det är dags att gå vidare nu. Vi har haft ont länge och mkt och jag vill och förstår att du behöver få ut allt och skrika och gråta för att må bra. Men har vi inte gjort det för mkt nu. Där finns saker som vi aldrig kommer komma ifrån, saker som alltid kommer va jobbiga. Men är det inte dags att svälja den lilla stoltheten vi har kvar och gå vidare? För varje gång detta dras upp igen, dras jag miljoner meter ner i marken. Jag har hittat det någonstans i mitt hjärta att gå vidare och jag bygger upp nånting nytt, en ny relation till den familjen jag vill ha kvar. Du lärde mig det, du sa det till mig. Att du ville ha kvar din familj, så det va dags att släppa in dom. Jag gjorde det, dels för din skull. Nu har jag lämnat allt bakom mig, för jag inser att det som har hänt kan vi aldrig göra ogjort. Men vi kan omfamna det och bli starkare av det. Jag har blivit stark av det efter att varit svag så länge. Jag klarar inte fler diskutioner, jag klarar inte mer analyserande, jag klarar inte mer tårar och mer grävande. Det som vatt var. Kan vi inte börja om nu? Ta det som gjort oss illa gör det till en del av oss och lämna resten begravet? För jag faller, varje gång du drar upp det faller jag för långt ner. Och jag kan inte göra det längre. Jag älskar dej över allt annat. Men jag älskar mig själv mer. Och jag älskar det vi byggt upp allihopa tillsammans, kan vi inte fortsätta där? istället för att gräva. Kan vi inte fortsätta bygga mer nu? Jag vill ha dej med mig.