EMILIA,

The truth is It doesn't have to end
Meet me in the middle and we'll do it all again
The truth is
That life begins to bend around itself
And turns before it comes around again

jag hoppas igen. hur kapar man hopp? Hur går man vidare från nåt man inte vill gå vidare ifrån? 
Hur släpper man allt man någonsin vetat och kan? Hur börjar man om när man hittar sig själv på exakt samma
stället hela tiden? Hur glömmer man när allt man kan göra är att komma ihåg? 
Hur älskar man som man aldrig blivit sårad? hur släpper man taget när man inte kan släppa taget? 

Varför är det inte enklare? Varför är känslor bara inte nog? Denna historian tar kål på mig och jag ger tydligen aldrig
upp förens jag ligger i en kista. Jag slutar ju aldrig hålla fast. Jag skyller på dig många gånger, för att jag behöver. 
Men om det bara va du, varför kan jag då inte bara gå? Det är vi tillsammans. Men vi brukade va bra tillsammans. 
Vi brukade va bra nog, eller har vi någonsin vatt det? Kanske har vi bara lurat oss själv förlänge, för att ha något
o hålla fast vid. Jag fiskar efter anledningar för att göra detta lätt. Men hade det vatt lätt hade jag gått för fyra år 
sedan. Här sitter jag iaf, fortfarande. Vi är inte lätta, men jag har aldrig bett om lätt. Bara om allt annat som du 
tydligen inte kan/vill ge mig. 

Jag vet inte, jag vet ingenting längre. Fattar ingenting. Behöver bara något att funka. Vad det än är.