EMILIA,

Nu är jag på jobbet, dricker varm chokladmjölk och softar lite innan jag går ner på golvet. Blev lite tidig idag. Sjukt på sistonde har det bara vatt tvärt om. Haha!

Tanken slog mig på vägen hit att det är rädslan att förlora som skrämmer mig mest. Jag har tänkt tanken, men tanken hur länge det kan bli har aldrig slått mig. Tanken att vi kanske inte hinner fundera ut detta innan det blir en långtid av tystnad. Jag vet inte hur jag hanterar detta, jag förstår lite bättre just nu vad du menade när du sa att du inte ville jag skulle gå igenom detta. För hur jag än gör så har jag förlorat dig visst? Det är så du menar? Men vad som än händer, vägrar jag ge upp tills dagen du säger att du släpper taget om mig. Känslan idag är en annan än igår. Som vanligt med mig. Jag har alltid varit beredd för det värsta för att trycka iväg dej, istället för att du gör det av egen vilja. Men denna gången klamrar jag mig fast, håller hårdare än någonsin för jag vägrar förlora dig till inget denna gången, men det verkar som att denna gången går du vare sig du vill eller inte. Är det så det är? Är det så att jag förlorar hur jag än gör? Jag har nog inte riktigt fattat än.

we havent even started..