EMILIA,

jupp pust. Mitt huvud är blankt.

Denna ovisheten om allt gör mig knäpp. Jag har någonstans de senaste dagarna insett en del grejer som gör mig så ont. Men hur jag ska göra dom till verklighet är ännu mer galenskap för mig. Om mitt liv har kommit den nivån, är det verkligen mitt liv då? Det känns inte som det just nu, skulle jag gå till den nivån för vad? Jag känner nu att det är omöjligt för mig, jag kan inte hitta det i mitt hjärta. Men undra om jag skulle? När tankar blir verklighet. Jag förstår ingenting, jag förstår inte denna världen, jag förstår inte mig, jag förstår inte dej. En dag i taget sa jag, men tankarna leder bara framåt. Dom kan inte stanna på idag och just nu sitter jag o förstör idag. Jag är en sån person som behöver veta att tryggheten finns där, jag behöver veta att det finns någon som fångar mig i dom stunderna jag behöver det. Och vilken sten vi än vänder på nu, så kan du ju inte det för du kommer inte va här. Så jo denna ovisheten tar kålen på mig. Pressen på mig själv, skuldkänslorna mot mig själv växer bara på hög. För kanske om jag inte kan - skulle jag nog hata mig själv resten av livet. Men jag vet inte hur jag skulle kunna va någonannanstans, var skulle jag va? För detta är allt jag kan, allt jag känner. Hur jag än gör så tappar jag mig själv, förevigt, går emot allt jag säger, vad jag än väljer. Hur jag än gör förlorar jag. HUr jag än gör är jag förlorad.


Det är inte rättvist, inte någonstans rättvist. allt jag behövde va en chans och nu.. det är inte rättvist. Jag förstår ingenting. Absolut ingenting. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förstå. Något känns inte rätt, o vilken känsla jag än väljer att följa så duger den inte. Så stämmer den inte. Jag förstår bara inte.

Jag vet inte om jag skulle kunna leva i en värld där du inte fanns, faktiskt.